Sepsis med Staphylococcus aureus är en allvarlig akut sjukdom med hög mortalitet och morbiditet. Före antibiotikaeran översteg dödligheten 80 procent [1]. Trots stora framsteg inom diagnostik och terapi rapporteras alltjämt mortalitetssiffror på 20–60 procent för bakteriemi med samtidig endokardit [2].

Stammar med antibiotikaresistens, meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA), utgör ett ökande hot såväl globalt som i Sverige. Incidensen av såväl samhällsförvärvade som nosokomiala infektioner ökar [3]. Konsekvenserna är ökat lidande för drabbade patienter, stigande kostnader för sjukvården och mindre resurser för andra prioriterade sjukvårdsinsatser. Sedan år 2000 är MRSA en anmälningspliktig sjukdom, och statistik finns tillgänglig. Situationen i Sverige är än så länge gynnsam, då mindre än 1 procent av blododlingsisolat med S aureus utgörs av MRSA.
Däremot är infektioner med meticillinkänsliga Staphylococcus aureus (MSSA) inte anmälningspliktiga, och incidensen i Sverige har hittills inte
varit känd. Eva Melander [3] försökte 2007 uppskatta antalet MSSA-infektioner genom att extrapolera data rapporterade till det europeiska övervakningssystemet EARSS och kom fram till en siffra för bakteriemi på 2 195 fall per år, det vill säga 24,3 fall per 100 000 invånare och år.

Data från en prospektiv studie i Västsverige [4], framlagd i min avhandling [5], visar att Melanders siffra är en underskattning. Vi kom fram till 33,9 fall per 100 000 invånare och år för invasiva S aureus-infektioner (bakteriemi 27,6 fall per 100 000 invånare och år). Detta kan jämföras med incidensen för invasiva pneumokockinfektioner, som är lite mer än hälften av incidensen för S aureus. 2008 rapporterade Smittskyddsinstitutet (SMI) 19,3 procent (bakteriemi 18,1 procent) för invasiva pneumokockinfektioner. Invasiva pneumokockinfektioner är sedan 2004 anmälningspliktiga.
Vår incidenssiffra för S aureus är troligen i underkant av flera orsaker. Trots våra ansträngningar diagnostiseras inte alla fall, exempelvis blododlas inte alla patienter. Dessutom inkluderar inte vårt upptagningsområde storstadsregionerna med ett förmodat ökat antal patienter med riskfaktorer för invasiva stafylokockinfektioner.
I vårt material var 49 procent av infektionerna samhällsförvärvade, 32 procent nosokomiala och 19 procent på annat sätt vårdrelaterade, såsom vid boende på sjukhem eller vid sjukvård i hemmet. Vi noterade bland de samhällsförvärvade fallen många som hade sporadiska kontakter med sjukvården månaderna före insjuknandet, exempelvis hade 22 procent vårdats på sjukhus månaden före sjukdomsdebut. Män drabbades något oftare (ej signifikant), och incidensen steg med åldern. Flera patientgrupper hade en klart ökad risk. Dialyspatienter hade den högsta relativa risken (RR) att insjukna (hemodialyspatienter RR 290, 95 procents konfidensintervall 160–470).

I den allmänna uppmärksamheten kring MRSA kan man ibland få intrycket att MSSA inte utgör något större kliniskt problem. Våra resultat för mortalitet, recidiv och kvarstående besvär påvisar något annat. Totalmortaliteten de första 28 dagarna var 19 procent, 9 procent recidiverade (>4 veckor efter första episoden) och 32 procent hade någon form av kvarstående besvär en månad efter avslutad antibiotikabehandling. SMI rapporterade en 30-dagarsmortalitet för pneumokocker på 11 procent 2008.
Endast 18 procent av fallen vårdades primärt på infektionsklinik. Detta faktum tydliggör att allvarliga MSSA-infektioner berör många kliniska specialiteter, men att det finns behov av konsultinsatser från infektionsmedicinare.

Kännedom om incidens och riskgrupper är nödvändig för preventiva insatser. S aureus är en av de vanligaste patogenerna vid nosokomiala infektioner. Näsbärare av S aureus har 3–6 gånger högre risk att drabbas av en vårdrelaterad infektion än icke-bärare [6]. Mer än 80 procent av vårdrelaterade S aureus-infektioner är endogena, dvs patienten insjuknar i sin »egen« S aureus-stam [7]. Intranasal applikation av mupirocin har varit effektivt för att dekolonisera bärare och för att minska invasiva infektioner hos hemodialyspatienter [8]. Däremot har tidigare försök att minska infektioner hos kirurgi- och ortopedipatienter med nasal dekolonisering misslyckats.

Nyligen visade dock Bode och medarbetare i en stor multicenterstudie att profylax med mupirocin nasalt samt klorhexidintvätt signifikant reducerade förekomsten av nosokomiala infektioner [9]. 6 671 patienter screenades vid inläggning för näsbärarskap av S aureus med PCR-teknik. 1 271 patienter var koloniserade, och av dessa randomiserades 917 till antingen behandling med mupirocin och helkroppstvätt med klorhexidin eller placebo. Fre-kvensen stafylokockinfektioner i patientgruppen med mupirocin/klorhexidinbehandling var 3,4 procent jämfört med 7,7 procent i placebogruppen.
Patienter inlagda på kirurgkliniker dominerade i materialet. Mest uttalad var minskningen av djupa postoperativa infektioner, där den relativa risken hos aktivt behandlade var 0,21 (95 procents konfidensintervall 0,07–0,62). I motsats till i tidigare studier identifierades bärare med hälp av PCR-teknik, och dekoloniseringsterapi kunde påbörjas snabbt, inom 24 timmar efter inläggning. Helkroppstvätt med klorhexidin i tillägg till nasal mupirocinbehandling innebar att andra lokaler än näsan kunde dekoloniseras. Sålunda finns det goda skäl att tro att en betydande andel av invasiva infektioner går att förebygga.

Med tanke på hur vanliga, allvarliga och många gånger svårbehandlade invasiva S aureus-infektioner är måste förebyggande insatser öka. Även ansträngningar för att minska morbiditet och mortalitet bör intensifieras. Därtill krävs information om incidens, riskgrupper och prognos.
Anmälningplikt för invasiva Staphylococcus aureus-infektioner, oberoende av resistensförhållande, bör införas.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.