Vetenskapsrådet och Vinnova har regeringens uppdrag att stärka den kliniska forskningen. Ett av de förslag som kommer att studeras är en ny svensk gemensam finansieringskälla för behandlingsforskning.
Nina Rehnqvist, Jean-Luc af Geijerstam, Olle Stendahl och Lars Wallentin betonade i ett tidigare debattinlägg ­behovet av att stödja klinisk forskning som studerar effekterna av behandlingar vid olika sjukdomstillstånd [1]. Författarna ger ett flertal övertygande exempel på vad som kan och behöver göras. De menar att satsningar inom området skapar ett mervärde för alla inblandade: landsting­en, sjukvårdssystemet, universitet och högskola, och inte minst patienterna. Om detta är nästan alla eniga, och det finns tveklöst en utbredd vilja att göra något.

Men varför händer då ingenting? Rehnqvist och medförfattare pekar främst ut ­akademin och de statliga forskningsfinansiärerna som skyldiga till att området försummats. Akademin sägs ha betraktat behandlingsforsk­ning som projekt med lågt vetenskapligt värde, medan statliga forskningsfinansiärer som Vetenskapsrådet och Vinnova visat ointresse genom sin fokusering på grundforskning respektive tekniska innovationer.
Att Vetenskapsrådet och ämnesrådet för medicin, och dessförinnan Medicinska ­forskningsrådet, i mycket hög grad fokuserat på grundforsk­ning är sant och är helt i enlighet med regeringens instruktion. Vinnova har främst haft ansvar för forskning och innovationer inom ett begränsat antal teknikområden där bioteknikområdet varit det som kunnat relateras till medicinsk forskning.

I dag är dock läget annorlunda. I november fick Vetenskapsrådet en ny instruktion som tydligt anger att man ska stödja »tillämpad forskning, bland annat i syfte att överbrygga avståndet mellan experimentell biomedicinsk forskning och patientnära forskning inom medicin, inklusive vårdvetenskap, odontologi och farmaci«. Vetenskapsrådet ska alltså nu också arbeta med klinisk forskning av högsta vetenskapliga kvalitet.
För att markera det vidgade uppdraget skapades ett nytt ämnesråd för medicin och hälsa. Vinnova har sedan i mars en ny organisation där hälsa är ett av fyra huvudområden. Implementering av klinisk forskning är ett högprioriterat område, vilket visas i både programinsatser och flera regeringsuppdrag.

Rehnqvist och medförfattare menar att ett av de viktigaste stegen för att stödja svensk klinisk forskning är att inrätta en så kallad behandlingsforskningsfond. Fonden har förebilder i bland annat Storbritannien och har beskrivits i flera tidigare utredningar och förslag [2, 3]. Fonden skulle exempelvis möjliggöra forskarinitierade behandlingsstudier, forskning kring befintliga metoder med bristande evidensgrad och forskning för att svara mot identifierade kunskapsluckor i den kliniska vardagen. Det har föreslagits att fonden årligen skulle tillföras 500 miljoner kronor för att bli slagkraftig.
I december fick Vinnova och Vetenskapsrådet i uppdrag av Näringsdepartemen­tet att »gemensamt genomföra aktiviteter i syfte att stärka samverkan inom den kliniska forskningen« [4].
Vi vill att uppdraget ska ­resultera i konstruktiva åtgärder och inte bara i ytterligare en rapport som slår fast att något måste göras. Även om mycket fortfarande är oklart, inte minst gällande finansieringen, så anser vi att en gemensam öronmärkt finansieringskälla för behand­lingsforskning är ett mycket tilltalande strategiskt förslag. Det kan leda till både forsk­ning av hög vetenskaplig kvalitet och viktiga innovationer. Vi ska nu därför diskutera med kliniska forsk­ningsaktörer om hur en svensk finansieringskälla för klinisk behandlingsforskning kan förverkligas.