Specialiteten arbets- och miljömedicin ­bildades genom en sammanslagning av de två tidigare specialiteterna ­yrkes- och miljömedicin och företagshälsovård. Däri­genom skapades en ny basspecialitet för läkare som vill arbeta såväl preventivt som kliniskt och eventuellt även bedriva forskning i frågor som rör arbete, miljö och hälsa. Det kan ske inom så skilda verksamheter som privat företagshälsovård, landstingens arbets- och miljömedicinska kliniker och folkhälsoenheter, akademiska institutioner och myndigheter. Ambitionen är att utbildningen av de nya specialisterna på sikt ska innebära en kompetenshöjning inom området och bidra till att den arbets- och miljöorsakade ohälsan minskar.

Beslutet att satsa på utveckling av kunskapsområdet företagshälsovård genom utlysning av forskningsprogram och professur [1, 2] innebär en välkommen breddning av forskningen inom området, som hittills främst varit stark inom det traditionellt yrkes- och miljömedicinska fältet.
Övergången till den nya specialistutbildningen innebär dock att vissa initiala ­svårigheter måste övervinnas. I dagsläget fortsätter den tidigare specialistutbildningen i företagshälsovård; läkare med annan specialitet, många från ­allmänmedicin, dubbelspecialiserar sig genom två års tjänstgöring inom företagshälsovård under handledning och genomgår någon av de två företagsläkarkurser som anordnas som uppdragsutbildning vid universiteten i Göteborg ­respektive Uppsala. Dessutom krävs ett godkänt projektarbete. På grund av de stora pensionsavgångarna inom företagsläkarkåren är det nödvändigt att ha kvar denna väg till specialistkompetens ytterligare några år.

Det är samtidigt av vital betydelse att inrättandet av ST-tjänster i arbets- och miljömedicin kommer igång ordentligt, så att behoven på klinikerna och inom företagshälsovården kan tillgodoses och den gamla utbildningen avvecklas. Förutsättningen är att finansierings- och kapacitetsfrågor löses.
Eftersom företagshälsovården i Sverige huvudsak­ligen är organiserad i privat regi måste branschen samverka med landstingen och deras arbets- och miljömedicinska kliniker för att ett tillräckligt antal ST-tjänster ska kunna inrättas. Företagshälsovården är inte enbart det enskilda företagets angelägenhet, utan bör också ses utifrån ett samhällsperspektiv. Det krävs därför ett tydligt statligt engagemang som, åtminstone under en uppbyggnadsperiod, även innehåller ett finansiellt stöd för att de ambitiösa målen i målbeskrivningen för arbets- och miljömedicinspecialiteten ska kunna uppfyllas. Det gäller såväl kliniktjänstgöringen som handledningskapaciteten och studierektorsfunktionen.

Det gäller att klara huvudutbildningen, som omfattar tre års tjänstgöring inom företagshälsovård och arbets- och miljömedicinsk klinik (minst ett år inom vardera), där kliniktjänstgöringen med dagens kapacitet kommer att utgöra en flaskhals. En viss lösning på detta, utöver kapacitetsförstärkning på klinikerna, kan vara att integrera de två delarna på ett klokt sätt under hela huvudutbildningen. Det gäller även att få till avtal om nödvändig sidoutbildning inom invärtesmedicin, psykiatri och allmänmedicin. Målsättningen är att successivt öka rekryteringen till specialiteten av yngre läkare som kommer direkt eller nästan direkt från fullgjord AT-tjänstgöring. Den utbildningsbok som utarbetats av Svensk arbets- och miljömedicinsk förening ger vägledning till hur ST-tjänstgöringen kan läggas upp för att utbildningsmålen i den fastställda målbeskrivningen ska nås.

En annan rekryteringsväg till den nya specialiteten kommer att vara via dubbelspecialisering. Det är läkare med annan specialitet, till exempel allmänmedicin, som vill specialisera sig för arbete inom i första hand företagshälsovård, men med de vidgade möjligheter som den nya specialiteten ger.
För dessa gäller naturligtvis att de efter specialistutbildningen ska ha de kunskaper och färdigheter och det förhållningssätt som gäller enligt målbeskrivningen. Det innebär för en allmänläkare sannolikt cirka tre års ST-tjänstgöring inom huvudområdet samt eventuellt komplettering av sidoutbildningen i den mån den inte redan täckts in under utbildningen till allmänläkare.
Jämfört med den specialistutbildning i företagshälsovård som ytterligare en tid kommer att vara tillåten innebär det främst en förlängning med den tid som krävs för att uppnå minst de utbildningsmål som är knutna till tjänstgöring vid arbets- och miljömedicinsk klinik (eller motsvarande verksamhet), det vill säga minst cirka ett år.

För att kunna inrätta tillräckligt många ST-tjänster i arbets- och miljömedicin för att försörja framtida behov även inom företagshälsovården är det vår uppfattning att alla berörda parter (arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, företagshälsovårdsbranschen, landstingen, statliga myndigheter och departement) måste samverka och bidra till att skapa förutsättningar för detta.
Flera av dessa ingår i Företagshälsovårdsdelegationen, som har till uppgift att bevaka denna fråga. Vi har i omgångar haft kontakter med såväl delegationen som olika företrädare för respektive organisation och departement och tycker oss ha märkt en insikt om behovet av finansiellt stöd för att tillräckligt antal ST-tjänster ska kunna inrättas.
Om företagshälsovården inte ska bli en »slutstation för äldre läkare« utan tillförsäkras en kompetent och utvecklingsinriktad kår av specialistläkare i olika åldrar som kan samverka med de andra professionerna på ett modernt sätt så måste staten, landstingen och branschen gemensamt besluta om en modell för finansiering av specialistutbildningen i arbets- och miljömedicin.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.