Det hårda skarföret till trots klarade jag mig utan fallskador genom vårvinterns fjälltur i »Jämtlandstriangeln«. Min osedvanliga försiktighet på skidorna och en vesseltransport nervägs från Sylstationen motiverades av att jag direkt efter hemkomst skulle vidare till Aten för ett ordförandeskap vid en kongress rörande Parkinsons sjukdom.

Cirka 250 kollegor bevistade sessionen »News from the cutting edge«, som jag inledde med en översiktsbild över molekylära mekanismer vid neurodegeneration. Jag gick intill den stora bildskärmen, pekade, tog ett steg åt sidan, föll och försvann ur auditoriets åsyn ner i mörkret bakom skärmen. Podiet var uppbyggt av cirka en meter höga moduler som inte hade skjutits in mot väggen bakom bildskärmen.

Direkt i fallet dök en minnesbild och ett namn upp – Astrid Gårde. Denna mycket respekterade neurologkollega vid ­Södersjukhuset avled vid 87 års ålder i februari i år. Plötsligt mindes jag hur hon under ett föredrag, troligen i mitten av 1970-talet, tog ett felsteg och försvann ur talarstolen. Att hon utom vår åsyn fortsatte sitt föredrag kan vara en efterkonstruktion. Med denna minnesbild kravlade jag upp inför de förskräckta kollegorna, som uppmuntrande applåderade, och lyckades leda en mycket intressant session.
Följande morgon haltade jag mig fram med ett smär­tande höger knä mellan hotellrestaurangens frukostbord. Min vän professor Zvezdan Pirtosek från Slovenien vinkade: »Dear Aqui­lonius, ten years ago I had a similar fall in Ljubljana.« En vecka efter hemkomsten från Aten deltog jag med ett föredrag vid »Hjärnans dag« i Linköping, ingående i den populära turnéserie som arrangeras av Hjärnfonden. Konferencier var författaren och komikern Lasse Eriksson. Han undrade över min hälta, och jag berättade min historia. »Det är inte helt ovanligt, för några år sedan föll jag ner i ett icke övertäckt transportschakt bakom ridån vid sorti från en scen«, sa Lasse.

Så kära läsare, inspektera podiets uppbyggnad och kvalitet i förväg. Väl på parnassen kan det vara för sent!