På Läkaresällskapet i Stockholm hölls den 14 juni en konferens om »DCD – Donation after cardiac death«, donation efter hjärtdöd. Konferensen var välorganiserad, välbesökt och bjöd på utomordentliga föreläsningar, vilka redogjorde för framgångsrik verksamhet med organdonation från hjärtdöda i USA och Kanada samt begynnande verksamhet i Norge.

Organbristen är stor i hela världen, inte minst i Sverige, och syftet med mötet – det första i en serie av state of the art-möten på Läkaresällskapet – var att utröna huruvida vi i Sverige är beredda att påbörja transplantationer med organ från hjärtdöda. I flera inlägg i diskussionen betonades vikten av »att skynda långsamt« för att undvika risken av ett bakslag. Men vad skulle kunna utlösa ett bakslag? Möjligen de olika definitionerna av död, vilka kan ge/ger upphov till begreppsförvirring.

Det definitiva och oåterkalleliga upphörandet av cirkulationen (oåterkalleligt hjärtstopp) av syresatt blod i hela kroppen – inklusive hjärnan – medför total hjärninfarkt, dvs hjärndöd, som i sin tur är lika med människans död. Av praktiska skäl anges dödsögonblicket på dödsattesten när hjärtat upphört att slå, även om vi vet att den definitiva och oåterkalleliga döden inträffar cirka 20 minuter efter det att hjärnan berövats all blodcirkulation.
Men – om blodcirkulationen till hjärnan (stora hjärnan, lilla hjärnan, förlängda märgen) upphör i samband med en allvarlig hjärnskada, och patienten ligger på en intensiv­vårds­avdelning och erhåller modern intensivvård, uppstår följande situation:
Respiratorn ersätter andningscentrum i hjärnan (förlängda märgen), spontan hjärtverksamhet åstadkommer cirkulation av syresatt blod i hela kroppen – utom till hjärnan! – organen fungerar och kan transplanteras, och är patienten en gravid kvinna kan hon föda ett levande barn med hjälp av kejsarsnitt.
Men – eftersom patienten inte har någon blodcirkulation i hjärnan före- ligger följaktligen hjärndöd, dvs människan är död enligt lagen (1987: 269) om kriterier för bestämmande av männi-skans död. Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1988 efter ett riksdags-beslut den 6 maj 1987.
Dessa hjärndöda = döda personer kan donera sina organ till patienter med livshotande sjukdomar – en legitim, viktig och god gärning. Således »Donation after brain death« = donation efter hjärndöd = hjärndödsdonator.

Läkaresällskapets konferens handlade emellertid om DCD = »Donation after cardiac death« = donation efter hjärtdöd, hjärtdödsdonator. Möjligen borde beteckningen egentligen vara DCBD = »Donation after cardiac brain death« = donation efter hjärt–hjärndöd = hjärt–hjärndödsdonator.
Tillgången på organ skulle kunna ökas om organen kunde erhållas från människor som avlider efter upphörd cirkulation av syresatt blod, dvs upphörd hjärtfunktion, vilket inom cirka 20 minuter medför hjärnans död = människans död.
I dag betecknas denna person som hjärtdöd, vilket är en felaktig och förvirrande terminologi eftersom den definitiva döden är hjärnans död.
Dock användes termen hjärtdöd såväl på Läkaresällskapets konferens som i dagspressen, t ex i Göteborgs-Posten den 2 juni 2010, »Organ kan tas från hjärtdöda«.

Alla dessa bokstavsbeteckningar ger upphov till oklarheter, som om det t ex skulle föreligga två olika sorters döda – hjärndöda och hjärtdöda – och två olika kategorier organdonatorer.
Låt mig i stället föreslå följande entydiga terminologi:
• LD = levande donator (living donator), t ex anhörigdonator.
• DD = död donator (dead donator), hjärndöda och hjärtdöda.