Artikeln »Stress som orsak till psykisk ohälsa« i LT [1] beskriver etiologi och symtomatologi vid våra kultursjukdomar på ett förtjänstfullt sätt. Etiologin kan sammanfattas mycket kort som brist på vila och återhämtning.
Under rubriken »Utmattningssyndromets patofysiologi« beskriver författarna nedregleringen av HPA-axeln, men det finns fler patogenetiska faktorer!

Författarna frågar sig om utmattningssyndromet verkligen inte uppkommit förrän i mitten av 1990-talet. Jo, det har det! Syndromet beskrevs redan på 1600-talet, men då som »hyperventilation syndrome« (HVS) [2, 3]. Sedan dess har det publicerats hundratals vetenskapliga artiklar om HVS.
Särskild fart tog studierna efter 1:a världskriget med dess långdragna skyttegravskrig och posttraumatiska stressyndrom hos soldaterna. Under 1980- och 90-talen avtog dessa rapporter för att ersättas av rapporter om våra kultursjukdomar, som oral galvanism, ­elöverkänslighet, kroniskt trötthetssyndrom, multipel kemisk känslighet, myalgisk encefalomyelit och utmattningsdepression.

Undertecknad menar alltså att mycken kunskap om HVS fallit i glömska under de senaste decennierna. HVS ska uppfattas som en patogenetisk mekanism i utvecklingen av en kultursjukdom. En annan patogenetisk mekanism är påverkan på katekolaminerna [2, 4]. Det adrenerga systemet är uppreglerat i olika grad hos dessa patienter.
Muskelspänningar föreligger i varierande grad. Dessa, HVS och störda stresshormonsystem påverkar var­andra negativt, de förstärker varandra på ett negativt sätt. De är negativa spiraler som eskalerar. Utifrån den kunskap som föreligger om dessa fysiologiska effekter kan man förklara flertalet symtom dessa patienter uppvisar [5].

En debatt om HVS skulle föra vår kompetens framåt. Det öppnar för »nya« behandlingsformer, nöjda patienter och minskade kostnader för samhället.