För bara några år sidan visade flera olika forskargrupper att man genom så kallad reprogrammering kunde skapa pluripotenta stamceller från hudceller. Pluripotenta celler kan utvecklas till många typer av celler (hudceller, nervceller, muskelceller). Processen var dock långsam och ineffektiv. Nu har emellertid både hastigheten och effektiviteten förbättrats. Nyligen rapporterade en forskargrupp från Harvard att man kommit på ett nytt och revolutionerande sätt att åstadkomma sådana celler [1].
Parallellt med denna pågår en annan, på flera sätt ännu mer sensationell utveckling. Flera forskargrupper har genom forskning på möss visat att man kan skapa könsceller från pluripotenta stamceller. En forskargrupp har även rapporterat att man vid försök på musceller med denna metod lyckats skapa nya levande möss [2]. Dessa dog emellertid efter kort tid, vilket naturligtvis är en varningssignal. Detta öppnar ändå häpnadsväckande möjligheter både inom grundforskning och inom klinisk tillämpning.

Denna forskning kan lägga grunden till bättre förståelse av reproduktionsbiologi hos människor och djur samt klarlägga orsaker till ofrivillig barnlöshet. Grundforskare kan experimentellt studera hur mänskliga könsceller utvecklas i den allra tidigaste fasen efter befruktningen. En speciell fördel är att man kan undvika att exploatera kvinnor genom att ägg för forskning kan fås fram på annat sätt än genom hormon­stimulering av kvinnor (vilket ju inte är riskfritt). Man kan också experimentellt undersöka vilken roll specifika ­gener spelar i detta sammanhang, l­iksom hur könsceller och andra celler interagerar [3].
Det finns även i framtiden en rad möjliga kliniska tillämpningar. Lyckas forskarna innebär detta i teorin en ny källa till ägg och spermier för infertila patienter eller patienter som till exempel överlevt cancer. Ännu mer sciencefictionbetonad är i dag möjligheten att skapa barn åt samkönade par, män eller kvinnor, eller till och med att skapa ägg och sperma från en och samma person.
Det mediala intresset kring sådana möjligheter har varit stort, men de vetenskapliga svårigheterna ska inte underskattas. Det gäller bland annat att utveckla spermier från XX-kromosomer (som kvinnor har), givet att några gener som är väsentliga för utvecklingen av spermier är lokaliserade på Y-kromosomen (som kvinnor saknar) [4]. Det är möjligt att det aldrig kommer att gå. En del forskare har också kritiskt diskuterat förutsättningarna för att det ska vara möjligt att skapa mänskliga ägg från hudceller [5].

Varför är denna forskning kontroversiell? Embryon behöver skapas genom kärnöverföring för att man ska kunna bestämma i vilken utsträckning könsceller som åstadkommits på detta sätt fungerar och för att kunna undersöka deras kapacitet för befruktning. Embryon ­behöver också i denna forskning förstöras, vilket är förbjudet i en del länder och mycket kontroversiellt i andra.
Vid sidan av dessa frågor aktualiseras en rad andra etiska problem. En del av dessa är specifika för denna forskning, andra väcks också av andra typer av stamcellsforskning [6]. Till de senare hör risker för försökspersoner och patienter, de nya behandlingarnas effek­tivitet, informerat samtycke vid grundforskning och vid klinisk forskning. Kliniska tillämpningar förutsätter ­givetvis att säkerhetsproblemen lösts på ett godtagbart sätt. Hit hör också förutsättningarna för rättvis tillgång till nya behandlingar, datainsamling och skydd för privatliv, hantering av eventuella oväntade bifynd, användning av djur i djurförsök, liksom möjligheterna till genmanipulering och förbättring av egenskaper.
Till de specifika frågor som denna forskning aktualiserar hör problem som väcks av experimentella studier på mänskliga embryon, där sådana skapas, manipuleras och förstörs i stor mängd, liksom de frågor som väcks av den teoretiska möjligheten att skapa barn av celler från avlidna och från föräldrar av samma kön. Prioriteringsfrågor och bakomliggande människosyn behöver debatteras.

Ett etiskt problem i detta sammanhang är risken för överdrifter, »hype«, vid utmålande av möjliga framtida kliniska tillämpningar. Detta gäller särskilt i en situation som den aktuella, där kunskapsluckorna och osäkerheterna är stora. Mycket grundforskning återstår att göra innan kliniska tillämpningar kan bli aktuella [7]. Lovar man mer än man kan hålla för att få anslag, riskerar man besvikelse och frustration när åren går och löftena inte infrias.
Både mål och metoder i denna forskning är alltså kontroversiella, och därför är en bred allmän debatt viktig medan forskningen fortfarande befinner sig på detta relativt tidiga stadium och innan en praxis hunnit etablera sig, investeringar gjorts i dyrbar apparatur och så vidare.

Vid diskussion av om något är etiskt ­acceptabelt är det alltid klargörande att försöka tydliggöra vilka alternativen är och vilka värden som kan hotas eller främjas av olika alternativ. Finns andra metoder att uppnå samma mål, metoder som är mindre riskabla eller omstridda? Vad Vatikanen kommer att säga är ju lätt att förutse, men också and­ra röster måste höras i dessa frågor.
Om målet är att hjälpa ofrivilligt barnlösa finns sedan tidigare flera möjligheter, delvis naturligtvis beroende på vilken orsaken till barnlösheten är: adoption, operation av äggledare, intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI), surrogatmödraskap, transplantation av livmoder (sådana försök pågår nu på Sahlgrenska universitetssjukhuset) och de möjligheter som öppnas av denna nya forskning. Alternativen får då jämföras bland annat med tanke på hur säkra och effektiva de är, vad de kostar och hur etiskt kontroversiella de är [8].

Jämförelsen är inte enkel. Ibland finns bakomliggande antaganden som människor kan ha mycket skiftande inställning till, vilket försvårar bedömningen. Ett sådant gäller värdet av ett genetiskt samband mellan barnet och åtminstone en av föräldrarna. Olika inställning till värdet av detta samband påverkar bedömningen av vilka alternativ som är acceptabla [4].
För vissa kan fördelar ifråga om säkerhet, effektivitet och kostnad uppvägas av bevarat genetiskt samband. Men ifrågasätter man värdet av ett sådant samband, framstår flera av alternativen ovan genast som mindre angelägna. Min egen åsikt är att man fäster överdriven vikt vid detta samband och underskattar det sociala föräldraskapets betydelse. Jag kan inte se att det skulle vara en mänsklig rättighet att få barn, inte heller att få barn med bevarat genetiskt samband med minst en av föräldrarna.

Denna forskning – om den blir framgångsrik – öppnar också nya möjlig­heter till val av egenskaper hos männi­skor. Det finns både enskilda och grupper som är entusiastiska vid tanken på möjligheten att förbättra sina och and­ras blivande barns fysiska och mentala egenskaper. Själv är jag mera tveksam till de möjligheter denna teknik teoretiskt ger till att välja anlag. Här ­gäller det ju inte, som vid så kallad preimplantatorisk genetisk diagnostik med HLA-typning (PGD/HLA), bara att välja bort vissa befruktade ägg för att undvika sjukdom. Möjligheterna att välja och kombinera anlag är åtminstone i teorin mycket större.
Ska de problem som aktualiseras av denna forskning och dess möjliga framtida kliniska tillämpningar hanteras med hjälp av lagstiftning, riktlinjer, ekonomiska incitament eller information, eller någon kombination av dessa möjligheter, och i så fall vilken? Om förbud respektive tillstånd för vissa tillämpningar ges under angivna villkor, vilka bör då dessa villkor vara? Vilken etik – och vems etik – ska i så fall ligga till grund för detta? Också det kan förtjäna att diskuteras.

Ett försök att samla en tvärvetenskaplig grupp för att diskutera dessa problem har resulterat i de så kallade Hinxtonrekommendationerna [9]. ­Detta är ett steg i rätt riktning. Men ­rekommendationerna har begränsad räckvidd, vilket författarna är medvetna om, eftersom de förutsätter sådant som är olagligt i många länder och starkt kontroversiellt i andra. Rekommendationerna innehåller också åtskilliga vaga och svepande formuleringar.
Exempelvis sägs att restriktiva policyer ska begränsas till de dimensioner av denna forskning eller dess tillämpningar som har beslutats (determined) vara oacceptabla, och att restriktionerna ska stå i proportion till det som moraliskt står på spel. Beslutats av vem? Vatikanen eller Statens medicinsk-­etiska råd? Eller av Human Fertilization and Embryology Authority i England? Och hur avgörs vilka restriktioner som är proportionella mot vad som står på spel moraliskt?
Det sägs också i en annan rekommendation att innan dessa könsceller används för reproduktiva syften ska ade­kvata kontrollstrukturer (appropriate oversight structures) ha etablerats. Men vilka dessa kontrollstrukturer ska vara, vilket mandat de ska ha, hur de ska vara sammansatta och så vidare – om detta sägs ingenting. Hinxtonrekommendationerna kan likväl vara en utmärkt utgångspunkt för en diskussion.