Den goda arbetsplatsen i primärvården

Primärvårdens tunga belastning i kombination med bristande bemanning och brist på specialister i allmänmedicin lyfts ofta fram när man försöker beskriva primärvårdens situation. Att sådana förhållanden råder inom stora ­delar av primärvården är inte obekant, men samtidigt är det viktigt att framhålla att det inte är något generellt. Det finns vårdcentraler som fungerar utmärkt, där läkare och övrig personal trivs och där man ser ljust på framtiden både bland offentligt och privat drivna vårdcentraler. Det är dessutom så att det inte alltid är välbemannade vårdcentraler som verkar vara mest välfungerande. Allmänmedicinska specialister med erfarenhet, goda kunskaper och bra kapacitet kan få verksamheten att fungera väl trots bristande bemanning.
Beskrivningen ovan ska dock inte tas till intäkt för att bristande bemanning och överbelastning är oviktigt. Allt för många duktiga allmänmedicinare har kroknat under tyngden, vilket tydligt visar att arbetsmiljöproblemen i primärvården är stora. Samtidigt finns det faktorer som gör att man trots allt kan trivas på sin vårdcentral och vara beredd att stanna kvar på sin arbetsplats. Vilka faktorer är viktigast för att uppnå denna positiva situation? Hur skapar man den goda arbetsplatsen?
Trivsel på arbetsplatsen är till viss del en funktion av hur mycket man arbetar. Det finns ibland en skillnad mellan hur mycket man skulle vilja arbeta och hur mycket tid man faktiskt lägger ner på arbete [1]. Man behöver arbeta för sin försörjning men även för att behålla sin yrkeskompetens och utvecklas. Att umgås med andra är ett annat viktigt skäl till att arbeta. För många är arbetet den viktigaste sociala arenan, den plats där man träffar och lär känna andra människor.
Att se arbetsplatsen som en arena (inte rumsligt eller geografiskt avgränsad, utan som ett komplext system med processer på olika organisatoriska nivåer) är ett begrepp som används av Anders Hanson i boken »Hälsopromotion i arbetslivet« [2]. Individerna på arbetsplatsen är samtliga delaktiga och beroende av vad som sker. Problem hos enskilda eller grupper på arbetsplatsen »spiller över« på de övriga. Arbetsplatsen, och den tid man ägnar åt arbetet, måste således ses som en del i individens hela livssituation där alla delar är beroende av varandra. Det sociala nätverket runt enskilda individer kan, om det är bra, buffra och lindra konsekvenserna av påfrestningar i arbetslivet [3].
Att ha »flyt« på jobbet och kunna förverkliga sig själv och växa som person är även det något som i tidigare forskning beskrivits som viktigt för arbetstrivseln [4]. Att det fungerar bra på jobbet visades även vara av betydelse för hur man upplevde sin fritid.
Den goda arbetsplatsen, med anställda som trivs, är betydelsefull för arbetsgivare och för verksamheten som helhet. Det har även betydelse för de anställdas hälsa. Med utgångspunkt från den forskning som finns på området har man pekat ut tre dimensioner som är nära förknippade med hälsa och välbefinnande i arbetet [5, 6]. Dessa dimensioner är uppgiftens mentala belastningsnivå och kravnivå, den anställdes handlingsutrymme och det sociala stödet. Sammanfattningsvis finns en rad olika faktorer som skulle kunna förklara varför man kan trivas på en arbetsplats trots att förutsättningarna inte alltid verkar optimala.
Hösten 2010 genomförde DLF en webb­baserad enkätstudie om trivseln på arbetsplatsen. Enkäten skickades via mejl till de medlemmar som uppgivit mejladress (knappt 3 000 av totalt cirka 5 000 medlemmar). Svarsfrekvensen var 1 122 (cirka 1/3 av dem som fått enkäten), och sedan ofullständiga eller helt obesvarade enkäter räknats bort utgörs grunden för redovisningen av 1 114 svar. DLF organiserar både offentligt och privat arbetande distriktsläkare, vilket gör att underlaget speglar situationen vid flera olika arbetsplatser och skiftande organisatoriska förhållanden. Vi har inte kunnat göra någon bortfallsanalys men har inga indikationer på att någon speciell grupp avstått från att svara.
Frågor om utbildningsnivå (ST-läkare, specialist i allmänmedicin eller annan specialisering) ålder och antal arbetade år i primärvården ingick i enkäten. Från en lista på 27 alternativa skäl till att trivas och stanna kvar på sin arbetsplats, och vad som skapar trivsel på arbetsplatsen, bad vi de svarande att välja ut de fem som de ansåg vara viktigast, utan inbördes rangordning av alternativen. Möjlighet gavs att skriva egna synpunkter, vilket utnyttjades av mer än 200 av de svarande. Den vanligaste kommentaren var att man inte ansåg att det räckte med fem alternativ för att beskriva en god arbetsplats.
Av de svarande var 51 procent kvinnor. Den största åldersgruppen var 51–60-åringar, vilket motsvarar den faktiska åldersfördelningen i primärvården. De svarande i åldrarna 40 år eller yngre var få, vilket gör det något osäkert att göra jämförelser mellan ­åldersgrupper. Drygt 97 procent var specialister i allmänmedicin, resten var ST-läkare respektive specialister i annat än allmänmedicin. Omkring 46 procent av de svarande hade arbetat mer än 20 år i primärvården och 30 procent mellan 10 och 20 år. Det är ­således en ytterst kvalificerad grupp som kunnat svara på enkäten.
Av de 27 olika alternativ som föreslogs som viktiga för trivseln och för att stanna kvar på sin nuvarande arbetsplats var de fem mest valda bra arbetskamrater, god bemanning, delaktighet i beslut kring verksamheten, tillräckligt med administrativ tid och möjligheter till kompetensutveckling
Tätt efter dessa alternativ följde ­kollegial samverkan på arbetsplatsen, välorganiserad och strukturerad mottagning samt möjlighet att variera arbetstiden. Alternativet bra kamratskap hade valts av mer än 2/3 av de svarande, och är därmed helt ohotat som första ­alternativ.
De alternativ som blev minst valda är lika intressanta att redovisa. Alla 27 ­alternativen har valts av några svarande, men de som samlat minst svarande var möjligheter till vinst-/bonusutdelning, möjligheter att forska på arbetstid, ­möjligheter och tid att engagera sig fackligt, gemenskap med läkarkollegorna utanför arbetstid, möjlighet att bli chef för verksamheten.
Nästan lika lågt intresse rönte alternativen möjligheter till delägarskap, att arbeta för en privat vårdgivare samt möjligheter till extra inkomster genom utökat åtagande. I en mellangrupp hamnade alternativen god lön och att det är en läkare med allmänmedicinsk specialisering som leder verksamheten.

I ett försök att gruppera de 27 alternativen i grupper som speglar någon speciell del av verksamheten kunde vi med viss möda dela in alternativen i fyra större grupper som efter rangordning fick följande ordning;
• Den kliniska verksamheten
• Ledarskap och arbetskollegor
• Lön och karriär
• Organisatoriska frågor.
Till den första, och viktigaste, gruppen hör alternativ som speglar den kliniska verksamheten, till exempel tillräckligt med administrativ tid, kollegial samverkan, god bemanning, tillräckligt med kringpersonal och möjligheter att alltid sluta i tid på kvällarna. Till gruppen organisatoriska frågor lades alternativ som att verksamheten drivs i privat eller offentlig regi, och möjligheter att forska respektive engagera sig fackligt. Som tidigare beskrivits dominerade äldre distriktsläkare med lång erfarenhet bland de svarande.
Om man rangordnar valda alternativ bland gruppen yngre (40 år eller yngre) får hög lön en något högre position men underlaget är litet och därmed osäkert. Det fanns ingen skillnad i utfall om man jämförde kvinnliga med manliga distriktsläkare.
Enkäter av det här slaget har alltid sina begränsningar. Resultaten har ingen större vetenskaplig tyngd, men ger sannolikt en god bild av vad man som specialist i allmänmedicin uppfattar som viktigt för trivseln på arbetsplatsen. Att majoriteten av de svarande har lång erfarenhet av primärvårdsarbete ökar värdet av resultatet. Det är en grupp som under lång tid skaffat sig erfarenhet kring vad som varit betydelsefullt för att trivas på arbetsplatsen. Det är inte helt osannolikt att yngre allmänläkare har andra preferenser, men underlaget är för begränsat för att göra djupare analyser.
En ytterligare begränsning som är värd att kommentera är att flera svarande ansåg att fem alternativ är otillräckligt för att kunna beskriva en god och trivsam arbetsplats. Vi är medvetna om denna begränsning men bedömer det trots allt möjligt att utgå från att man valt de alternativ som ansetts vara de viktigaste. Därmed kan man dock inte dra slutsatsen att man anser alla övriga som helt oviktiga.
Det framgår tydligt att goda arbetskamrater och bra arbetsförhållanden ­är de viktigaste faktorerna för att trivas på sin arbetsplats. De värderas högre än god lön och möjligheter att öka in­komst­erna genom utökat åtagande. Det verkar heller inte vara av avgörande betydelse om verksamheten bedrivs i privat eller i offentlig regi. Något som även kan tolkas som att en trivsam arbetsplats inte är beroende av ägarskapet. En god och trivsam arbetsplats i primärvården skapas av kollegor som trivs med varandra och som samarbetar på ett bra sätt.
Både bra arbetskamrater och god bemanning har rankats högt. Vi har inte definierat vad vi avsåg med bra arbetskamrater, men sannolikt är det kollegor som »delar varandras bördor« och samtidigt är så många att det går att fördela arbetet på ett rimligt och välfungerande sätt.
Delaktighet i hur verksamheten bedrivs är även viktigt, både enligt enkätsvaren och utifrån tidigare forskning. Något som blivit än mer betydelsefullt i vårdvalstider, då mycket av primärvårdens grundförutsättningar förändrats. Det finns ett uttalat behov av att kunna ha kontroll över sin arbetssituation och kunna påverka dess utformning. Tid för sina patienter, men även tillräckligt med tid till administrativt arbete, framhålls som viktigt. Det är ett resultat som även bekräftas av senare tiders undersökningar från olika håll i landet.
I en nyligen genomförd enkätundersökning bland distriktsläkarna i Jämtland visades att enbart cirka 16 procent av läkarna anser sig ha tillräckligt med tid till sina patienter, vilket i sin tur medfört att 30 procent överväger att lämna sitt arbete [7]. Liknande resultat har redovisats från en enkätstudie i sydvästra Skåne [8].
Det borde vara självklart att det ska löna sig för arbetsgivare att satsa på så trivsamma arbetsförhållanden som möjligt i primärvården. Lika självklart borde det vara att beställarna av primärvård skapar förutsättningar för att detta ska bli möjligt.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.