En patient e-postade mig:
»Nu har jag kommit till vägs ände. Vid mötet i går bestämde sjukkassan att jag var för frisk för fortsatt ersättning. Arbetsförmedlingen tog fram ditt intyg att jag skulle bli mycket sämre av att ens försöka arbeta, och menade att jag var för sjuk. Jag hade inte ens klarat av 14 dagar på Samhall två timmar om dagen. Men sjukkassan var starkare. För mig som haft tidsbegränsad sjukersättning 18 månader gäller att man får en ’karens’ på 90 dagar då man är hos arbetsförmedlingen för att sedan komma i arbete, dvs arbetslinjen. Min stora rädsla är att jag ska bli allvarligt försämrad under karenstiden och tvingas till operation för då förlorar jag all ersättning. Min SGI försvann 2008, därför kan jag inte ens bli sjukskriven innan jag har kommit in i systemet igen.«
Jag ringde upp henne:
– Hur är det med dig?
– Jo, jag är i alla fall glad att jag inte hamnade i fas 3.
– Fas 3, vad är det för något?
– Hänger du inte med, doktorn? Du börjar bli för gammal.
Och sedan förklarade hon, men jag är nog för gammal och hängde inte med, jag tyckte det verkade obegripligt.
– Men vad händer om man hamnar i fas 4? frågade jag försiktigt.
– Jo, då hamnar man på gatan.
På natten fick jag min ständigt återkommande mardröm att jag hamnar inför HSAN för någon försummelse som borde vara preskriberad. Men den här gången räckte det inte med en varning, det blev fas 5 med en gång.
