Då Carl von Linné återvände från sin resa till Lappland skrev han »så snart jag kom till fjället fick jag liksom ett nytt liv«. Kanske samma upplevelse delades av de patienter som under tiden omkring förra sekelskiftet reste till Storlien på rekommendation av Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund, Sveriges då mest eftersökte läkare [1]. Den svenska fjällvärldens goda inflytande på människornas välbefinnande kan mycket väl förklaras av att de där exponeras för kortvågigt ljus under långa sommardagar. Det är också väl känt att våra medmänniskors ansikten lyser upp när solen visar sig på en ­tidigare molntäckt himmel.
Tanken att ljuset – framför allt det ultravioletta – kan ha denna inverkan stärks av många fysiologiska fynd. År 1911 fann den österrikiske ­Nobelpristagaren Karl von Frisch att djupt liggande cerebrala fotoreceptorer svarar för säsongsbetonade föränd­ringarna av färgen på skinnet hos vissa småfiskarter [2].
Det är också känt att ett flertal fågelarter har fotoreceptorer inte enbart i retina och epifys utan också i hjärnbasen, där de medverkar till att förändra djurens fysiologi och beteende med hänsyn till årstiden [3]. ­Nyligen har Nakane et al visat hur ljus av kort våglängd styr det repro duktiva beteendet hos japansk vaktel [4]. Perivent­rikulära fotoreceptorer (opsin 5), som strukturellt liknar fotoreceptorerna i retina och epifys, reagerar på ljusstimu­lering. På neurogen väg överförs denna aktivitet till hypofysen och styr därmed dess överordnade endokrina funktion.
Det skulle vara av stort värde att veta huruvida däggdjur inklusive människa och and­ra primater reagerar på ljus av kort våglängd på ett ännu okänt sätt, men med snarliknande effekter som hos fiskar och fåglar. Sådan kunskap kanske kan belysa oklara frågor såsom bakgrunden till att ljusterapi anses vara av värde vid vissa psykiska sjukdomar. Under sömn minskar produktionen av urin, som då också blir mer koncentrerad än i vaket tillstånd. Detta kan mycket väl bero på att den under sömn minskade fotostimuleringen följs av en ökad insöndring av vasopressin.
Avslutningsvis kan kommenteras att D-vitamin anses ha gynnsam effekt vid ett flertal disparata sjukdomstillstånd såsom astma, vissa cancersjukdomar som kolo­rektal cancer och multipel skleros. Det kan dock inte uteslutas att sambandet beror på att D-­vitamin syntetiseras vid exponering för ljus. En frågan om orsak och verkan.
I mitten av 1950-talet fann en sjuksköterska på en förlossningsavdelning i London att de nyfödda barn som låg i ett rum som vette åt söder inte var lika ikteriska som de som låg på norrsidan. Efter att iakttagelsen bekräftats av ­an­svarig läkare visades att ­bestrålning med ljus av en våglängd omkring 450 nm ­oxiderar bilirubin till isoformer som utsöndras via galla och urin. Efter denna upptäckt behandlades omkring 5 procent av alla nyfödda nor­diska barn med ljusterapi i ­avsikt att förebygga bilirubintoxicitet.
Med tanke på alla olika celler och andra be­ståndsdelar som finns i det blod som strömmar genom huden förefaller det sannolikt att ljusexponering leder till ett flertal andra fysiologiska och terapeutiska effekter än syntes av D-vitamin och förändring av bilirubinmolekylen.