Som retoriskt svar på rubrikens fråga kan man nog förutsätta att det är mycket få sjukvårdsutbildade som älskar vår tillsynsmyndighet för medicinsk verksamhet, inkluderande den nu nerlagda HSAN. Det är sannolikt ännu färre som tycker om de privata juristernas övervakning av läkarna där utgångspunkten är att hitta fel för att straffa och för att få pengar. Däremot är det säkert flera som tycker bra eller mycket bra om vår kollegiala övervakning av det vi som läkare gör. Det sker inom ramen för våra specialistföreningar, det sker exempelvis i Läkartidningens spalter, det sker på klinikens egna morbiditets- och mortalitetskonferenser och så vidare.
All denna övervakning är tidvis frustrerande, i synnerhet när det man gjort blir ifrågasatt av kolleger och i ännu ­högre grad när man blir ifrågasatt av tillsynsmyndigheten. När man gjort så gott man har kunnat, och ibland ansträngt sig långt utöver det som kan anses »normalt« och det ändå har gått fel, kan – och bör – man ta det till sig och fundera över om man trots allt kunde ha gjort annorlunda. Vissa av oss har lättare att se egenheter hos patienten, sjukdomen eller kolleger som gjorde att det gick fel. Andra har en större benägenhet att hitta fel hos sig själva, och sitt eget agerande. Sanningen finns kanske i båda ändarna av detta spektrum. Om man emellertid verkligen funderat över detta och ser vad man kan göra för att det inträffade inte ska återupprepas och sedan likväl blir anmäld till Socialstyrelsen kan det kännas djupt frustrerande.
Den anmälde kan känna sig kränkt, och HSAN:s formuleringar har gjort att man känt sig anklagad och nästan dömd även när det bara informeras om att man blivit anmäld och att myndigheten vill ha in relevanta journaluppgifter och ett yttrande från den anmälde. Det finns kolleger som redan vid en anmälan får svårt att sova eller överväger att sluta sitt arbete. Ännu värre är det naturligtvis om man blir kontaktad av privata jurister som uppenbarligen vill dra läkare inför domstol för att få skuldfrågan till en olycklig utgång belyst och kanske få pengar till juristbyrån och patienten. I de flesta fall vet man om att en patient lidit skada – det är sällan detta ifrågasätts, utan det är skuldfrågan som ska belysas – men ibland är det enbart en »okynnesanmälan«, vilket innebär att den förment skadade eller kränkte bara vill hämnas på den läkare man ser som ansvarig för den vård som inte blev bra.
I just detta sammanhang kan det kännas lockande att motanmäla den anmälande, men den möjligheten finns inte ens teoretiskt. Om man skriver ett alltför »rakt« svar till tillsynsmyndigheten om anmälarens trakasserier kan man vara säker på att situationen bara görs värre – anmälningsmöjligheten är strikt enkelriktad.
Det finns också ibland en känsla av vanmäktighet efter vissa anmälningar när det som brast inte primärt var sjukvårdens kvalitet utan resurserna. Sjukhusledningen, arbetsmiljömyndighet, Socialstyrelsen, fackföreningarna och massmedierna kan påpeka att överbeläggningar och långa väntetider äventyrar patientsäkerheten. Detta är ändå den verklighet som finns, och då kan det kännas djupt orättvist att bli anmäld för sådana brister i vården. Om man inte får ha överbeläggningar och det inte går att skicka hem någon av de inneliggande patienterna och det kommer ytterligare en patient som behöver sluten vård, vad ska man göra? Om man chansar och skickar hem patienten för öppen vård är det ingen som tackar läkaren om det trots allt gick bra, men om det gick fel blir den stackars doktorn prickad och i ­värsta hand uthängd i massmedierna till allmänt beskådande.
Våra specialistföreningar har ju under lång tid arbetat helt annorlunda, och kan väl i vissa avseenden vara mönster för att minska patientskador genom utbildningar, kollegiala granskningar, konsensusriktlinjer och så vidare. Det föreningarna varit dåliga på är främst att konfrontera enskilda kolleger som uppenbarligen inte handlar enligt ­vetenskap och beprövad erfarenhet. Där har specialistföreningarna lämnat walk over. Även klinikernas egna morbiditets- och mortalitetskonferenser är svåra att balansera mellan utpekande av den som gjort fel och ett överskylande, urvattnat konstaterande att något gått snett.
När nu de flesta känner en viss allmän olust inför HSAN, Socialstyrelsen och jurister och viss skepsis inför de kollegiala vägarna att höja sjukvårdens standard kan man undra hur det borde vara i stället. När jag nu har arbetat utomlands ett tag i ett land helt utan fungerande tillsynsmyndighet, helt utan jurister som vill dra läkare inför domstol och helt utan kolleger som granskar vad man som doktor gör, är min glasklara slutsats: Vi ska vara oändligt tacksamma för det system som vi har!
I en miljö där det inte förekommer någon kontroll av den medicinska verksamheten försvinner en betydande del av ansvarskänslan, empatin och eftertanken. Om man bara kan gå vidare även efter katastrofala medicinska misstag utan att det blir någon efterforskning av vad som skett och varför det skedde kommer inte heller de mind­re missarna att bli intressanta att fundera över. I stället får man en attityd att »misstag sker, så är det bara«, vilket är förödande. Man kommer dessutom snabbt att hamna i en miljö som belönar tystnad och som gör »whistleblow­ers« till bovar i stället för att stödja dem; den som visar att något är fel blir ansedd som besvärlig och okollegial. Med en sådan grundinställning finns det ingen möjlighet att höja kvaliteten; för att förbättra måste man ha mod att säga att något inte är tillräckligt bra.
Vår kollegiala tillsyn kan säkert bli bättre, våra tillsynsmyndigheter kan bli mer relevanta i det de gör och juristerna kan bättre koncentrera sig på de verkliga felen och strunta i mänsklig ofullkomlighet. I detta arbete måste vi som läkare delta och inse att avsaknad av övervakning av verksamheten vore katastrofal och att en sund granskning av vad vi gör är en del av vårt uppdrag och en moralisk skyldighet. Det är kanske svårt att älska den hädangångna HSAN och den nyfödda »Enheten för enskildas klagomål« på Socialstyrelsen, men vi ska vara väldigt, väldigt glada och tacksamma för att de funnits – och finns.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.