Som ST-läkare i bild- och funktionsmedicin har vi ställt oss frågan om denna nya specialitet är till gagn för svensk sjukvård och dess patienter. En enkät ställdes till verksamhetschefer inom radiologi och klinisk fysiologi. Svaren visar att den nya specialiteten bild- och funktionsmedicin försvårat rekryteringsmöjligheterna och försämrat utbildningen inom kompetensområdet klinisk fysiologi. Flera potentiella blivande specialister har avstått från utbildning inom området. En majoritet av företrädarna för både radiologi och klinisk fysiologi anser att bild- och funktionsmedicin inte är väl investerad utbildning för blivande kliniska fysiologer.
Sedan 2006 råder en ny specialitetsindelning som innebär att den tidigare specialiteten klinisk fysiologi blivit grenspecialitet till bild- och funktionsmedicin. Specialitetsbeteckningen medicinsk radiologi finns inte längre som egen specialitet, utan framtida kompetens inom radiologi utbildas inom basen bild- och funktionsmedicin, som internationellt översätts till »radiology«.
Eftersom kompetensområdena medicinsk radiologi och klinisk fysiologi endast har lite gemensamt har man inte kunnat enas kring utformningen av utbildningen, på ett sätt som gör att framtidens behov av både radiologisk och klinisk fysiologisk kompetens kan säkras. I den preliminära utbildningsplanen från Svensk förening för bild- och funktionsmedicin (tidigare Svensk förening för medicinsk radiologi) rekommenderas cirka 3 månaders utbildning inom klinisk fysiologi för en generell ST i bild- och funktionsmedicin och cirka 2,5 års utbildning inom radiologi för en blivande specialist i klinisk fysiologi.
Efter införandet av bild- och funktionsmedicin har efterfrågan på antalet kliniskt fysiologiska undersökningar ökat med cirka 4 procent årligen samtidigt som nyrekryteringen av blivande kliniska fysiologer kraftigt minskat.
För att kartlägga hur företrädare för radiologi och klinisk fysiologi upplever att den nya specialistindelningen påverkat rekryterings- och utbildningsmöjligheter inom respektive kompetensområde har en enkätundersökning genomförts. Enkäten belyser de nuvarande förhållandena inom respektive kompetensområde i relation till den nya specialistindelningen.
Företrädare för 65 av 82 (79 procent) radiologiska enheter och 26 av 29 (90 procent) enheter för klinisk fysiologi besvarade enkäten. En majoritet av radiologerna upplevde att rekryteringsmöjligheten inom det egna kompetensområdet var oförändrad sedan bild- och funktionsmedicin infördes, medan 92 procent av företrädarna för klinisk fysiologi upplevde att rekryteringen blivit svårare (Figur 1).
Motsvarande framkom även för möjligheterna till adekvat utbildning för respektive kompetensområde inom ramen för bild- och funktionsmedicin. En majoritet av radiologerna tyckte att möjligheterna var tillräckliga eller goda, medan en majoritet av de kliniska fysiologerna tyckte att de var dåliga. En stor andel av företrädarna för klinisk fysiologi angav dessutom att en eller flera potentiella blivande kliniska fysiologer avstått från vidare specialistutbildning inom området.
Inom ramen för bild- och funktionsmedicin utbildas i dag såväl radiologer som kliniska fysiologer inom områden som inte kommer att vara en del av deras framtida arbetsuppgifter. En majoritet av de tillfrågade ansåg att de cirka 2,5 år som en blivande klinisk fysiolog måste ägna sig åt medicinsk radiologi under sin 5-åriga specialistutbildning i bild- och funktionsmedicin hellre skulle ägnas åt klinisk fysiologisk utbildning (Figur 2).
Av kommentarerna till frågorna framgår att flera företrädare för både radiologi och klinisk fysiologi anser att viss utbildning inom andra diagnostiska kompetensområden än det egna bör vara en del av utbildningen, men denna bör anpassas till de modaliteter eller organsystem som bedöms relevanta för det framtida kompetensområdet. Exempel på kommentarer från radiologer är: »En ökad kunskap om radiologi jämfört med ’gamla’ ST i fysiologi och nuklearmedicin behövs definitivt. Frågan om man måste joura på röntgen kan däremot diskuteras.« och »Vi behöver bli bättre på funktion …«, »Vi skippar det där med EKG, arbetsprov etc och kör renodlat på sådant som har radiologisk relevans …«. Exempel på kommentarer från kliniska fysiologer är: »Jag bedömer att 3 till högst 6 mån [radiologi] räcker och att den då är mer inriktad på olika modaliteter inom thorax, kärl och ultraljud« och »Skall man bli klinisk fysiolog skall man i första hand utbildas på klinfysmetoder. Om man drar det till sin spets kommer framtidens kliniska fysiologer efter 5 års ST knappt kunna självständigt utföra och besvara ett flertal metoder inom klinisk fysiologi men vara primärjourskompetenta radiologer.«
Samtidigt som patienternas behov och sjukvårdens efterfrågan på kliniskt fysiologiska undersökningar ökar, och läkarutbildningens behov av lärare med fysiologisk kompetens är stort, har den förändrade specialitetsindelningen lett till försämrade rekryterings- och utbildningsmöjligheter inom kompetensområdet. Det är av största vikt att klinisk fysiologi snarast återfår status som egen basspecialitet för att kunna möta det ökande behovet och efterfrågan. Att inom professionen bedriva utbildning som inte är till gagn för vare sig patienter eller sjukvården är inte ett försvarbart utnyttjande av resurser.
En kommentar från en radiologiföreträdare sammanfattar denna del av problemet så här: »[att] framtidens kliniska fysiologer får en bredare och ytligare utbildning samtidigt som sjukvården blir mer och mer högspecialiserad, rimmar riktigt dåligt med de krav som kommer att ställas på de diagnostiska specialiteterna«. Detta skulle den kommande översynen av specialistindelningen kunna råda bot på.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
