Veckans personalmöte på vårdcentralen ägnades helt åt konsten att fylla i rätt rutor vid patientbokning i ett journalsystem som vi använt sedan sex år tillbaka. För att SKL ska få underlag för att kontrollera måluppfyllelse av vårdgarantin, för att Vårdvalsledningen ska få underlag för intäkter och utgifter och för att landstinget ska få underlag för att spinna »den röda tråden« i vårdprocessen måste nu alla lära sig att skilja nybesök från återbesök (vårdgarantin), definiera början och slut i ett vårdåtagande (vårdprocessen) samt ställa många och tunga diagnoser (för att få utfall i vårdvalsersättningen). Allt detta och mera därtill på ganska godtyckliga grunder!

Ingen av dessa klassificeringar är självklar inom primärvården, där sjukdomar och symtom kommer och går. Och återkommer. Vad är början och vad är slutet när personen/patienten står i centrum, och inte den enskilda diagnosen? Varför ska primärvården tvingas in i en kostym som är skräddarsydd för någon annan? Och problemet är inte begränsat till primärvården. Det går säkert att hitta exempel från andra verksamhetsområden. Fenomenet innebär uppenbara tidsförluster för vårdpersonal, men är det för övrigt helt oskyldigt?
Tyvärr inte!
Jag vill påstå att den explosiva utvecklingen av tvingande administrativa rutiner urholkar yrkessjälen och dödar arbetsglädjen. Varje människa (även doktorer) har en begränsad kapacitet för koncentrerad uppmärksamhet. När regelverk, registreringar och checklistor tar allt större mentalt utrymme, då får patienten av kött och blod maka på sig. Förr hände det att personalmöten handlade om patientarbete, men det var ett tag sedan.

Ett annat närliggande exempel: En av mina första åtgärder som ny distriktsläkare för snart 30 år sedan var att ställa diagnos på »läkarbesök« och skapa register, som möjliggjorde uppföljning och lokal kvalitetskontroll. Det hade jag stor glädje av. Formatet var litet och verksamheten ägde rum i en tid när litet fortfarande var vackert. Då anade jag inte att jag före min pensionering skulle tvingas trampa vatten i en ocean av regler, register och checklistor.
Men nu är tiden en annan, formatet större. Nationella register byggs i rasande takt. Flertalet är initierade för att ge möjligheter till professionell feed back och kvalitetsutveckling; alltså av precis samma goda skäl som mina egna lokala register. Ändå är inte allt frid och fröjd.

Omfattande register ger möjligheter till kontroll och jämförelser. Inlevererade data kan utnyttjas på sjukvårdens nationella tävlingsbana, där vård­enheter rangordnas på mer eller mindre tveksamma grunder. Debatten om detta pågår, och allmänläkarna har av flera skäl varit motsträviga röster i kören. Vi är rädda för att översvämmas av registreringar och registerdata och för att fokus hamnar fel. Det som är rationellt när man hanterar enstaka symtom/dia­gnoser blir stötande irrationellt när man hanterar hundratals diagnoser. Härdsmältan hotar bakom hörnet. Många kloka allmänläkare har talat om detta och föreslagit alternativa sätt att kvalitetsregistrera, utan att vinna gehör på högre ort.

I en alltmer byråkratiskt regelstyrd sjukvård känner jag mig personligen som en av de ihåliga männen i T S Eliots berömda dikt:

Vi är de ihåliga
vi är de uppstoppade
som lutar oss samman
med huvun proppade av halm. Ack ja!
…
Gestalt utan form, skugga utan färg
förlamad kraft, gest utan impuls
…
på så sätt tar världen slut
ej med en skräll men ett pip

Eller för att travestera de två slutraderna: Sjukvården kommer inte att gå under i en skräll orsakad av resursbrist, utan i ett förkvävt byråkratiskt pip.
Det är illa nog!