Efter artiklarna 2008 om den dåliga städningen på Danderyds sjukhus trodde jag att varje sjukhus sett över sina städrutiner för att slippa hamna på kvällstidningarnas förstasidor. Tyvärr tycks inget ha skett, som jag förstår av Marlene Wullts debatt­artikel i Läkartidningen 10/2011 (sidorna 520-1). Spindelväv i takarmatur, slarvig städning och osäkerhet om toalett och duschrum blir städade är fortfarande kanske inte ovanligheter.
När jag en gång började min läkartjänstgöring ­ansvarade avdelningsföreståndaren för hygienen på avdelningen och därmed också för städningen, vilken sköttes av personalen. Så småningom tillkom en städerska som ingick i personalgruppen, och hon fick respons från övriga personalmedlemmar om städningen fun­gerade eller inte. Hon, för det var alltid en hon, deltog i kafferaster och personalfester och uppfattades som »en i gänget«.
Så tillkom »köp och sälj-­systemet«, och det första som försvann från avdelningsföreståndarens ansvar var städpersonalen. I stället kom nya personer till avdelningen utan samhörighet med ordinarie personalgrupp. Oftast var det inte samma person utan flera som delade på städuppdraget med ansvarig chef utanför avdelningen. Den firma som erbjöd lägsta betalningen fick uppdraget, men kvalitet och kompetens kan variera mellan personalgrupper, och att städa på hotell är inte detsamma som att städa på sjukhus.
Jag låg själv inne på Radiumhemmet för några år sedan under en hel vecka, och den omvårdnad som jag då fick av personalen var fantastiskt fin. Städningen däremot var jag mycket förundrad över. Ibland kom det en man i jeans och T-shirt in i det fyrbäddsrum jag låg på och gick runt i rummet med en golvmopp, och ­någon gång gick han in på toalett och i badrummet. Där var det mycket illa. Använda sjukhuskläder låg på golvet eftersom det inte fanns någon tvättkorg. Tvättstället gjorde jag alltid rent innan jag använde det.
Min fru låg inne på neurologkliniken i Linköping 2005 på ett fyrbäddsrum, och när jag kom på besök fick jag alltid kolla toalettrummet innan hon gick in där. I tvättstället låg blodiga handdukar, papperskorgen var full och toalettstolen behövde rengöras.
En eftermiddag tappade min fru ett duralexglas som gick i tusen bitar. Jag talade om det för personalen som svarade att »städet kommer i morgon«. Nu hittade jag en sopskyffel och lyckades få bort det mesta splittret, men hi­storien säger mycket om hur personalens inställning blir när ansvaret för städningen ligger utanför en sjukhusavdelning – »det är inte mitt bord«.
Avdelningsföreståndaren är ansvarig för en sjuk- vårdsenhets hygien, och självklart ska hon/han vara chef för den personalgrupp som städar. Ett företag utanför enheten kan inte ta det ansvaret.