Debatten kring primärvårdens kvalitetsregister är högaktuell just nu. Jag och åtta primärvårdsläkarkollegor har fått 50 miljoner kronor av offentliga medel för att bidra med vad vi kan. Summan är inte så stor i registersammanhang, men det är alltid något. Vi har lagt halva summan på att köpa in konsulttjänster från Bäst På Offentliga Upphandlingar AB. På vårt uppdrag har de tittat på hur programmerare inom landstingen skriver sin kod. Konsulterna kom i sin rapport fram till att tecknen »:«, »a« och »r« används relativt sett mer än övriga.
Detta är förstås ett stort problem ur flera synvinklar: motsvarande tangenter nöts mer än de övriga, vilket gör att livslängden för programmerarnas tangentbord förkortas, komplexiteten i koden minskar då alla tecken inte används lika mycket, och inte minst är det så att 67 procent av ovanstående tecken befinner sig på den vänstra sidan av tangentbordet vilket ökar risken för förslitningsskador i vänster handled.
Långa utdrag från programmerarnas kod har skickats vidare till diverse myndigheter, och givetvis även till privata IT-­bolag. Allt för att kunna dra så bra slutsatser som möjligt av programmerarnas stora misstag med den asymmetriska tecken användningen.
Framför allt de privata IT-bolagen har varit mycket positiva till att få ta del av koden och uttryckt en stark önskan om att även i fortsättningen få delta i landstingens kvalitetsarbete.
Vi har använt resterande del av budgeten för att ta fram ett formulär riktat till programmerare. ­Efter varje arbetsdag ska de i detta fylla i hur många gånger de använt respek­tive tecken på tangentbordet. Med resultatet från formulären som underlag ska vår läkargrupp sedan söka ytterligare medel för att utreda hur vi kan styra programmerarna så att deras kod blir mer användarvänlig, det vill säga samtlig tecken används i samma utsträckning.
Vi i läkargruppen vill verkligen bidra med vad vi kan för att värna om programmerarnas hälsa och landstingens ekonomi avseende inköp av tangentbord. Under vårt arbetes gång har kritik riktats mot att vi inte skulle ha kompetens att avgöra hur programmering utförs på ett optimalt sätt. Detta är förstås nonsens av flera skäl: samtliga läkare i gruppen använder datorer dagligen i vårt arbete och 3 av oss har även en data i hemmet, vi har pratat med väldigt många programmerare och han föreföll inte ha några väldigt överdrivet negativa synpunkter, som samtliga av oss tydligt kunde höra, och inte minst känner flera av oss personer som har arbetat med data.
Vi har även fått kritik av ett fåtal bakåtsträvande programmerare som märkligt nog hävdar att deras arbetsbörda skulle öka, att arbetsglädjen skulle minska med vårt förslag och att de skulle få mindre tid över för att göra sitt »riktiga« jobb, nämligen att programmera. De har så­ledes inte alls förstått att de grundligt måste kartlägga sitt stora problem för att sedan få läsa vår lösning på ­detta.
*Varning! Satir!