Med anledning av avslöjandet att Joachim Boldt anklagats för forskningsfusk och fått en artikel indragen i Anesthesia & Analgesia i oktober 2010 vill jag komplettera Robert Hahns artikel (LT 14/2011, sidorna 768-9):
Evidensen för hur peroperativ vätskebehandling ska utföras är låg. Med undantag för några stora randomiserade studier – prehospital avhållsamhet från vätska och restriktiv tillförsel av sådan vid tarmkirurgi [1, 2] – har få studier på ett påtagligt sätt kunnat ändra klinikers sätt att ge vätska. I flertalet fall bygger vårt sätt att ge vätska på tradition och tumregler och på indirekta mått som blodtryck, hjärtfrekvens och urinproduktion. Målstyrd vätskegivning mot ett definierat hemodynamiskt mål (vanligtvis slagvolym eller slagvolymvariation) verkar vara i kommande, men övertygande evidens saknas. Debatten om vi ska använda kristalloider eller kolloider har pågått länge, men stora metaanalyser har inte kunnat påvisa några skillnader i utfall (outcome).
Den senaste skandalen, vars omfattning vi ännu inte känner, är förstås en katastrof för Joachim Boldt personligen. Det är också lätt att säga »vad var det vi sade«, vilket jag tycker Hahns ­artikel antyder, men jag kan hålla med om att Boldt tagit mycket stor plats på scenen. Jag var moderator för honom på världskongressen i Kapstaden 2008 och kan intyga att han är karismatisk.
Dock har hans forskning sannolikt inte haft så stor betydelse även om den varit omfångsrik. Han svarar för mind­re än 1 procent av den totala forskningen kring hydroxietylstärkelse (HES) och har mest sysslat med att, i relativt små studier på försöks- och elektiva patienter, redovisa säkerhetsaspekter. Han har inte ägnat sig åt studier inom akut- eller intensivvårdsmedicin.
British consensus guidelines on intravenous fluid therapy for adult surgical patients (GIFTASUP) har inte ändrats när de sex av Boldt skrivna (av totalt 142 i rekommendationerna ingående studier) avlägsnats. Inte heller Deutsche Gesellschaft für Anästhesiologie und Intenzivmedizin (German Society for Anaesthesiology and Intensive Medicine, DGAI) finner skäl att nu ändra sina rekommendationer. I USA har man aldrig varit för kolloider och kommer nu om möjligt än mindre att vara det.
Ett par stora randomiserade protokoll är på gång (CHEST i Australien jämför HES 130/0,4 med 0,9-procentig NaCl med avseende på dödlighet vid 90 dagar hos 7 000 intensivvårdspatienter; den skandinaviska 6S-studien, där HES 130/0,42 jämförs med 0,9-procentig NaCl hos 800 sepsispatienter; samma effektmått) [3, 4]. Vi bör avvakta resultaten av dessa. Vi ändrar inte i våra protokoll på Södersjukhuset men är fortsatt uppmärksamma på patienter med septikemi och njursvikt.
Skandalen kring Boldt är naturligtvis djupt allvarlig och tragisk och kan få konsekvenser för forskning i allmänhet. Med Scott Reuben-skandalen i minne är detta den andra i raden för anestesidisciplinen på kort tid.
*
 Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Föreläsningsarvode av Fresenius KABI; ingick i Medical Advisory Board för Masimo Inc vid ESA- kongressen i Milano 2009.