Jag har precis sett ett reportage på tevenyheterna som jag inte kan skaka av mig. Två brittiska reportrar hade tagit sig in i den belägrade staden Misrata i norra Libyen och rapporterade från rebellernas förskansningar. Hela tiden hördes skott runt omkring.
En cancerkirurg tittade desperat in i kameran och sa: »Jag är inte utbildad för det här, men vad ska jag göra?« I nästa skakiga klipp sprang kameramannen; luften var dammig. En granat hade slagit ner i en lekpark. Vi fick se en pappa planlöst gå runt med sin son hängande över axeln. Pojken hade träffats av granaten och fått vänster ben avslitet. Han såg förvånad ut. Filten pappan svept in honom i dolde skadorna högre upp på ryggen. De hann aldrig till cancerkirurgen.
När inslaget var över skulle Pia berätta om påskvädret. Illamående stängde jag av. Tårarna vällde upp i ögonen. Hur kan vi titta på vädret, i våra röda trähus, i våra dyra jeans, laga lammstek i lergryta, sätta potatis i trädgårdslandet, behandla huvudvärk – när små barn slits i stycken av granater? Precis samtidigt. Den enda skillnaden mellan dem och oss är att de är där och vi här.
Plötsligt är mitt skydd mot omvärlden tunt. Patienten som dog där vi ställde fel dia­gnos kommer tillbaka. Småtjejerna som ligger och sover verkar orimligt privilegierade. Vi som är störst, bäst och starkast på jorden, vi använder vårt kunnande, vår avancerade teknik, våra kroppar och vår fria vilja till att förinta varandra. Hur ska vi kunna överleva oss själva? Vad kan jag göra?
Frågorna får förstås inget svar. Några timmar senare skriver jag det här. Den värsta chocken har lagt sig. När jag vaknar i morgon kommer det att kännas nästan som vanligt igen, jag kommer att ha förskjutit de här tankarna till en mer undanskymd plats. Jag hoppas i alla fall det. För hur ska jag annars orka påskhandla?