En forskarkollega begär i ett brev till min klinik att vi beställer 34 lungskintigrafier utan att vare sig de eller vi har träffat patienterna. Anledningen: i en nationell enkätundersökning, finansierad av bl a ett företag som marknadsför ett läkemedel mot pulmonell hypertension, har man i vårt upptagningsråde identifierat 34 personer med misstänkt kronisk lungemboli – de har symtom tydande på pulmonell hypertension.
Det rör sig om personer, selekterade ur ett stort riksomfattande material med diagnos akut lungemboli 2005, där enkät­svaren antyder »kvar­stående besvär i form av andfåddhet eller risktillstånd för utveckling av kronisk lungemboli« och där man påvisat »förhöjda NT-proBNP-nivåer och/eller förändrat EKG«.
Vi ansåg att forskarteamet borde ombesörja detta och avböjde. Man svarade att »studien har nu övergått till ett kliniskt omhändertagande där vi handhar kliniskt sjuka patienter« och att begäran »skall ses som en klinisk remiss på kliniskt sjuka patienter«. Studien tycks dock fortfarande pågå, förmodar jag, eftersom den till brevet bifogade mallen för lungskintigrafiremiss avslutas med »Tacksam för svarskopia« (till forskningssjuksköterskan).
När vi ifrågasatte tillvägagångssättet till vår etikprövningsnämnd svarade nämndens vetenskapliga sekreterare:
»Vår uppfattning är att forskarteamet har agerat på ett föredömligt sätt, dvs tagit ansvar för att ­patienter, åt vilka man upptäcker allvarliga eller behandlingskrävande åkommor, bör remitteras vidare till lämplig specialitet inom den region patienten tillhör. Om man t ex vid en enkätstudie upptäcker att en av de svarande tycks lida av en svår depression, skall denna person givetvis snarast hänvisas till ’närmaste’ psykiater. I det aktuella fallet har man vid studien påvisat ett antal patienter som skulle kunna ha kronisk lungembolisering, och enligt vår uppfattning är det således helt korrekt att hänvisa dessa patienter för vidare omhändertagande på re­spektive hem­orts sjukhus.«
Jag är medveten om att sjukdom som uppdagas i en vetenskaplig undersökning måste värderas kliniskt av klinisk läkare i hemmaregionen. Men nu har man inte upptäckt »allvarliga eller behandlingskrävande åkommor« utan personer som uppgivit dyspné i en enkät och med förhöjt NT-proBNP, vilket kan ha många orsaker.
Den för studiesyftet (»att bestämma antalet personer som efter en akut lungemboli utvecklar tromboembolisk pulmonell hypertension«) nödvändiga patologiska lungskintigrafin är inte utförd utan man vill att vi ska ordna skintigrafin »som en klinisk remiss«.
Enligt forskarteamet är regionens PAH-centrum »vidtalat och tar fullt ansvar för alla fynd av eventuell kronisk lungemboli som kräver fortsatt utredning med sedvanlig pulmonalisangiografi och hjärtkateterisering«. Gäller det även våra fem patienter 90 till 97 år gamla? Ska de också hjärtkateteriseras? Är lungskintigrafi rakt upp och ner rätt väg att gå?
Förhållandet att en part med ekonomiska intressen av utfallet medverkar till studiens finansiering är kanske ofrånkomligt men samtidigt en något besvärande faktor i sammanhanget.
Över 2 000 personer har svarat på enkäten, och på ett tusental har NT-proBNP tagits, varför brevet med begäran om skintigrafier rimligen har gått till många sjukhus.
Hur gör ni andra?