Starka företag lägger i sin marknadsföring stor kraft vid att säkra intrycket av vad deras produkt står för. Enskilda ord förmedlar en tydlig, trovärdig och trygg bild.
Om vi för ett ögonblick betraktar ordet akutläkare som varumärke blir det tydligt att dess budskap i Sverige 2011 långt ifrån är enhetligt och klart. Hur vi definierar begreppet akutläkare styrs av den multidisciplinära akutsjukvård som vi bedriver på landets akutmottagningar. Massmedierna applicerar begreppet på vilken läkare som helst som träffar akut sjuka patienter. Även för de svenska läkare som valt denna sedan år 2006 möjliga karriärväg är det svårt att finna en enhetlig bild. Begreppet används inom sjukhusvärlden utifrån organisatorisk synvinkel snarare än utifrån kompetens- och färdighetsperspektiv.

I förhållande till akutläkarbegreppet i ett internationellt perspektiv måste föråldrade strukturer först göras om för att specialister i akutsjukvård fullt ut ska kunna praktisera inom den egna specialiteten. Den stora allmänheten må tro sig »veta vad man får« på Sveriges akutmottagningar, men inte minst förra sommarens debatt om väntetider och införandet av den s k fyratimmarsregeln återspeglar sannerligen inga positiva ledord.
I en tid då företagstänkande bländar sjukhusadministratörer är det därför anmärkningsvärt att varumärket akutläkare inte sköts bättre. I synnerhet som ett växande antal svenska läkare sedan ett decennium arbetar i det uttalade syftet att skapa ett generellt, högkvalitativt och evidensbaserat första omhändertagande med den helt avgörande helhetssyn (»alla patienter är våra patienter«) som särpräglar specialiteten och som i dag tillämpas i ett 30-tal länder i världen med etablerade akutläkarsystem.
Runt om i landet talas det om »lean« och om flöden, och det ska erkännas att flödesarbetet förvisso är ett steg framåt i ambitionen att stärka förtroendet för arbetet på akuten. Men det är inte tillräckligt, och det är inte ett medel för att öka den medicinska kvaliteten i sig. Fyratimmarsregler kan dessutom aldrig vara enbart en akutmottagnings åtagande, det måste vara hela sjukhusets.

Med erfarenhet av att ha ­arbetat i sedan decennier ­etablerade specialistbaserade akutläkarsystem i både Australien och England är det för mig i dag tydligt att utvecklingen av specialiteten akutsjukvård i Sverige (tydliga kriterier för vad en akutläkare kompetensmässigt ska personifiera finns fastlagda i specialitetens målbeskrivning) befinner sig i ett kritiskt skede.
Ämnesområdet attraherar många unga läkare, men kravet på annan basspecialitet skapar otydlighet kring utbildningens egentliga mål. Det har erfarenhetsmässigt lett till ett enormt svinn till andra yrkesområden. En starkt bidragande ­orsak är att den multidisciplinära strukturen ­efter avslutad specialisering inte erbjuder akutläkare möjlighet att använda sin kompetens fullt ut. Det betyder även att en vidare utveckling och förkovran i ett svenskt system omöjliggörs.
Början till en kritisk massa av specialistutbildade akutläkare kan skönjas, men spridningen på många sjukhus gör det svårt att kraftsamla. Förståelsen bland landets verksamhetschefer för vad det innebär att vara akutläkare bygger på teori och studiebesök, i huvudsak utan egen specialistutbildning eller egen yrkesmässig erfarenhet från and­ra länder. Det innebär stora risker som innefattar oförståelse för nödvändiga förändringar.

Med utländska ögon utgör den svenska utbildningen i dag ingen formellt accepterad merit. I England, där akutläkarspecialiteten varit etablerad längst i Europa, accepteras inte den svenska utbildningen i akutsjukvård ens som subspecialitet. Däremot kan man med en basutbildning verka som specialist och få anställning inom akutsjukvården.
Akutsjukvård bör ges status som självständig specialitet. Alla på akutmottagningar verksamma läkare bör träffa alla typer av patienter. Sidotjänstgöring inom akutsjukvård bör innebära att just tillägna sig kompetens i riskanalys och hantering av livshotande tillstånd.
Det medicinska ledningsansvaret för landets akutmottagningar bör ligga hos specialistutbildade akutläkare, helst med egen erfarenhet av etablerade sy­stem, då det visat sig närmast omöjligt att fullt ut förstå vad specialiteten innebär utifrån enbart teoretiska framställningar.
Om vi satsar på detta kan vi kanske vara i närheten av målsättningen att ha ett fungerande system om tio år. Gör vi det inte kommer ett decenniums inve­steringar att gå till spillo. Det är hög tid att välja väg.
Den som i dag ifrågasätter akutsjukvård som livskraftig självständig specialitet vittnar om begränsad kunskap. De sjukhusansvariga administratörer som inte förstår att ta vara på de inve­steringar som deras akutläkare utgör måste öppna ögonen och agera. Det är falsk marknadsföring och oansvarigt att säga sig bedriva akutläkarutbildning utan att skapa de strukturer som stödjer och utvecklar en sådan verksamhet.

Om dessa strukturella förändringar inte genomförs kommer Sverige att bli ett land som förvisso har läkare på akuten, men de kommer att utgöra ett B-lag i förhållande till sina motsvarigheter i andra länder som klarat av paradigmskiftet, levt sig igenom den påfrestande omställningen och målinriktat trott på att det går att lära sig att ta hand om både frakturer och snuvor, hjärtstopp och trauman utifrån genomarbetade riskanalyser och färdighetsutveckling.
Det är frapperande att befinna sig ­utomlands i akutläkarsystem där verksamhetschefen själv både leder utbildning, fungerar som teamledare på akutrummet , har egen klinisk verksamhet och deltar i det praktiska arbetet med konkret kvalitetssäkring.
Frågan infinner sig snabbt: Ska man behöva emigrera för att få vara med om det?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Bilden (från ett sjukhus i Australien) visar morgonens överrapportering till dagpassets personal. Det är ingen tillfällighet att den äger rum på akutrummet, och det faktum att ett nytt arbetslag just »tar över hela akutmottagningen« säger mycket om hur en akutläkarkultur ser på sitt uppdrag och ansvar. Foto: Privat