Enkelrum ska det nu vara överallt där nya sjukhus byggs med flaggskeppet Nya Karolinska sjukhuset som avskräckande exempel (»Fram­tidens sjukhus«, LT 19/2011, sidorna 1032-9). Tyvärr kommer vurmen från min egen specialitet, infektionssjukdomar. Det är sant att infektionssjukvården paradoxalt nog orsakar färre nosokomiala infektioner än flertalet andra discipliner.
Den dyra lärdom man dragit av detta tycks vara att det är enkelrummen inom infektionssjukvården som gör att smitta inte sprider sig mellan ­patienterna, och därför ska detta bli normen. Men så är det helt enkelt inte, för redan på den tid (jag minns, för jag var med) då vi hade huvudsakligen flerbäddsrum var vi ledande i att undvika nosokomiala/iatrogena infektioner.
Nej, det viktigaste skälet var och är att infektionspersonal är väl förtrogen med barriärvård och praktiserar sådan regelbundet (t ex tvättar sig noggrant och byter överdragskläder inför skötsel av olika patienter). Forskningen stöder att det i huvudsak är personalen som sprider infektioner mellan patienterna. Därför är det en i dessa frågor välutbildad och välförsedd stab som är främs­ta garanten mot sjukhusinfektioner.
Det är uppenbart att de personer som konstruerar sjukhusen, inklusive deras rådgivare ur sjukvården, aldrig varit sjuka, en brist som »tråkigt« nog vidlåder de flesta läkare. För hade de sådana erfarenheter skulle de inte vilja ligga ensamma på ett sjukrum. Det är en trygghet och oftast en glädje att få dela sina krämpor med någon, kanske till och med finna tröst i att det finns de som är sjukare än jag och som jag kan hjälpa då jag bättrat på mig.
Det är inte en snarkande medpatient som gör att jag har svårt att sova utan ångesten över vad sjukdomen ska leda till, och då är ensamheten ännu ett hot. Vård på sjukhus är (eller har åtminstone varit) också en av de få kvarvarande institutioner där människor av olika samhällsklasser kan mötas bokstavligen avklädda, och där nya och annars osannolika vänskapsband kan knytas.
Och så säkerheten. Blir jag plötsligt dålig kan mina medpatienter larma personalen. Nu krävs det i stället mycket täta besök av personal på varje enkelrum, och det förefaller inte vara på personalsidan som man ämnar göra de största nyinvesteringarna.
Antalet patienter per ytenhet blir självfallet mycket mindre med enkelrumsfilosofin, till mycket stora kostnader förstås.
Sjuk och ensam, nej tack.