När man följer dynamiken i arbetslivets förändringar under åren från 1980-talets slut till nu och ställer denna mot antalet personer som varit sjukskrivna blir arbetslivets betydelse uppbenbar [1-3].
1990-talet innebar mycket stora omställningar i det svenska arbetslivet. Från de första åren på 1990-talet till början av 2000-talet skedde en tydlig ökning i arbetsintensiteten i det svenska arbetslivet. Detta kan man avläsa på många sätt i offentlig statistik. Det var för övrigt inte ett isolerat svenskt fenomen utan kunde enligt europeisk stati­stik avläsas i hela Europa. Arbetsinten­siteten ökade dessutom för de flesta grupper i arbetslivet, för män och kvinnor och i såväl offentlig som privat verksamhet.
Från början av 2000-talet (omkring 2003) verkar det som om den här stegringen i arbetstakt har avtagit, och under senare delen av 2000-talet skedde inga stora förändringar. Det ska också påpekas att vi i Statistiska centralbyråns kartläggningar under 1970- och 80-talen inte heller såg några större förändringar i arbetsintensitet. För­utom att arbetstempot stegrades från början av 1990-talet och en bit in på 2000-talet rapporterades av vissa grupper även en tydlig försämring av möjligheten att påverka arbetssituationen. Det gäller under åren från 1997 till början av 2000-talet.

Det som bekymrade oss alla i slutet av 1990-talet var ökningen av långtidssjukfrånvaro. Denna iakttogs framför allt vad gäller kvinnor anställda i kommuner och landsting, alltså just de grupper som, i likhet med alla, andra upplevde en ökad arbetsintensitet men även den tydligaste försämringen i upplevda kontrollmöjligheter.
Sammanställningar från Försäkringskassans utredningsavdelning visade ett direkt samband mellan dessa arbetslivsförändringar och ökningen i långtidssjukfrånvaro – kombinationen av höga psykiska krav och små möjligheter att påverka arbetet bäddade för ökad långtidssjukfrånvaro.
Förändringarna i förekomsten av arbetsrelaterade psykiska besvär följer samma mönster, med en kraftig ökning, särskilt bland kvinnor, efter 1997. Kulmen nåddes 2003, varefter en minskning kan ses. I regeringens proposition om sjukfrånvaron [4] kan man också se att sjukfrånvaro upp till 6 månader nådde sin topp i januari 2003 för att ­sedan uppvisa lägre värde i januari 2004. Sjuktalet, som är ett totalt (och grovt) mått på sjukfrånvaron, nådde sin topp 2002.

Försäkringskassans utredningsavdelning prognostiserade 2008 en fortsatt kraftig nedgång i såväl sjuktal som (med större fördröjning) förtidspensionering även utan införandet av rehabiliteringskedjan. Liknande prognoser hördes även från privata försäkrings­bolag.
Vad som också var intressant i de redovisningar som Försäkringskassans utredningsavdelning gjorde under 2008 var att man visade att den koppling mellan arbetslöshetstal och sjuktal som man tidigare sett i svensk statistik (ökning av sjuktalet när arbetslösheten sjunker och tvärtom) hade försvunnit.

Förbättrade rehabiliteringsmöjligheter har bidragit till att minska långtidssjukfrånvaron. Men det är inte den enda faktor som påverkat förloppet, sjunkande långtidssjukfrånvaro var på gång ­redan före den nya lagens införande, till och med innan Försäkringskassan införde den strängare tillämpningen av regelverket (juli 2004). En del av förklaringen kan ligga i demografiska förändringar, men en alternativ förklaring (som dock är svår att bevisa) kan vara ökade kunskaper i samhället om stress och psykosociala arbetsmiljöfaktorer.
Såväl anställda som chefer och läkare har under den här perioden lärt sig väldigt mycket mer om stress. Stressproblematiken exploderade under 1990-talet med stora organisatoriska omställningar särskilt i offentlig sektor (minskat behov av sjukhussängar på grund av förbättrad operationsteknik, övervakning och medicinering, privatisering, datorisering, ändrade organisatoriska modeller m m). Det gjorde att behovet av att lära sig stresshantering blev akut på både organisatorisk och individuell nivå, och vi fick massor av läromedel och kurser för att lära oss hantera problemet.
En hypotes kan alltså vara att den ökade kunskapen kan ha bidragit till de sjunkande sjuktalen från 2002 och framåt.

Att bortse från förändringarna i arbetsmiljön under 1990-talet som en viktig orsak till de ökade långtidssjukskrivningarna särskilt bland kvinnor anställda i kommuner och landsting måste anses vara ett stort misstag. Visst har en rad andra faktorer spelat in, såsom arbetsmarknad, incitament och demografiska förhållanden. Flera debattörer har framhållit de försämrade rehabiliterings- och anpassningsmöjligheterna under 1990-talet som en viktig faktor [5]. Det är säkert riktigt, men anpassning/rehabilitering å ena sidan och arbetsmiljö å andra sidan, kan inte betraktas som separata fenomen. Arbetsplatser med bra arbetsmiljö har oftast också en bra miljö för återanpassning med flexibla lösningar för anställda som har begränsningar i arbetsförmåga. Ett arbetsliv som inte har plats för människor med begränsad arbetsförmåga alstrar rehabiliteringsfall och långtidssjukskrivningar.

Här finns alltså en viktig faktor – arbetsmiljön – som kan ha haft stor betydelse både för ökningen av långtidssjukfrånvaro under 1990-talet och i minskningen av frånvaron på 2000-talet. Det är olyckligt att den faktorn inte uppmärksammas tillräckligt i debatten. Eftersom vi har ett starkt föränderligt arbetsliv är det viktigt att vi hela tiden ser till att det finns en aktiv arbetsmiljöforskning, som dessutom samordnas i hela landet. Den uppgiften hade Arbetslivsinstitutet, men detta har ju lagts ned. Det innebär att Sverige – från att ha varit bäst i klassen – har sämre möjligheter att sköta den nationella arbetsmiljöforskningen på ett bra sätt än de flesta andra jämförbara länder, till exempel Danmark och Finland. Samtidigt finns det även i Sverige forskning [6-9] som pekar på att arbetsmiljön verkligen har stor betydelse för de anställdas hälsa, och även att förbättrad arbetsmiljö och förbättrat ledarskap ger bra effekter på de anställdas hälsa. Är inte det något att satsa på?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.