Sven Britton tog i LT 21/ 2011 (sidan 1198) upp ­relationen mellan läkarkåren och Försäkringskassan (FK). Utan att polemisera vill jag som försäkringsmedicinsk rådgivare göra en del klarlägganden. Jag representerar här inte FK.
Sveriges befolkning kan väl anses vara en av de friskaste i världen. Trots detta hade vi bland de högsta sjukskrivningstalen. Denna utveckling rullade på och sjukskrivningstalen ökade kontinuerligt. Försäkringskassorna, som för några år sedan sammanfördes till den statliga myndigheten Försäkringskassan, gick då i stort sett uteslutande på vad sjukskrivande läkare föreslagit i sina intyg.
FK:s uppdrag är (och var) ju att bedöma om intygen styrker att arbets­oförmåga föreligger till följd av sjukdom, först i förhållande till det aktuella arbetet, men senare även mot arbetsmarknaden i stort.
Då situationen höll på att gå över styr till följd av att varken FK eller läkarkåren kunde hantera den var det absolut nödvändigt att regelverket aktualiserades och i viss mån stramades upp. Dessa ­politiska beslut uttrycks i juridiska termer. Det har lett till att man i större utsträckning använder juridisk grund vid bedömningen.
FK är i grunden inte intresserad av att intyget bekräftar att personen är sjuk, vilket ofta räckte tidigare. Det är inte heller av något större värde att känna till den sociala situationen om den inte har betydelse för att förklara att sjukdom föreligger.
Därför har begreppet DFA-kedjan (diagnos, funktion, aktivitet) införts, där diagnosen leder till ett funktionshinder som i sin tur medför konsekvenser i vardagen. Det är då av avgörande betydelse att dessa konsekvenser beskrivs med stor tydlighet. T ex räcker det inte med att skriva »gångsvårigheter« utan det måste beskrivas hur långt personen kan gå, om hon kan gå med hjälp av rollator, kan gå i trappor etc.
Det finns också en tydlig målsättning från FK:s sida att ta vara på det friska och att ge personen en chans att trots sjukdom och arbetshinder hitta ett arbete som hon kan utföra åtminstone på deltid.

Eftersom besluten tas på juridisk grund är det personer med juridisk kompetens som handlägger ärendena. Man kan definitivt ha synpunkter på att handläggare utan klar medicinsk kompetens handlägger ärenden där medicins­ka frågor är avgörande, men detta är en resursfråga och FK är satt under hård ekonomisk press.
Detta har medfört mer arbete och frustration för sjukskrivande läkare. »Sjukvårdsmiljarden« är nog bara småpengar i sammanhanget, men det är inte FK:s sak att agera i detta utan är en fråga mellan regering och landsting.

Det är viktigt att FK och läkarkåren kan samarbeta i dessa frågor. Vid den kassa jag representerar försöker vi nå ut i en dialog med sjukskrivande ­läkare klinikvis och vårdcentralsvis. Oftast möts vi av intresse, ibland av totalt ointresse. Det finns också en tendens att behandlingsansvariga läkare på klinik hänvisar till att primärvården får sköta sjukskrivningarna.
Eftersom läkarkåren (tillsammans med FK) inte klarade eller till och med misskötte situationen tidigare får vi ta konsekvenserna nu.