Trots många medicinska före­trädares varningar, trots massmediernas påvisande av problemen för enskilda individer och trots att vår fackförening upprepade gånger påpekat att den svenska sjukvårdens vårdplatser dragits ned alltför mycket, och trots att ingen egentligen hävdar motsatsen, händer inget. Om det finns någon trend så är det att antalet vårdplatser fortsätter att minska (Nya Karolinska sjukhuset kan tas som ett exempel på det). Naturligtvis är det inte bara brist på vårdplatser utan det finns också ständiga problem med för få röntgentider och ­endoskopimöjligheter, strålbehandlingsbrist, mottagnings­tider i öppen vård etc. Det är lätt att se många av de problem som uppkommer genom de bristande resurserna. Men det finns också en verklighet som inte är så tydlig eller diskuteras: vad resursbristerna gör med de enskilda läkarna och sjuksköterskorna.

Först måste det emellertid understrykas att det bristande antalet vårdplatser lett till en effektiviserad vård. En viss del av det kan tillskrivas administratörernas ärliga försök att hitta alternativa lösningar, men den största delen av effektiviseringen beror med stor säkerhet på sjukvårdspersonalens (läkarnas, sköterskornas etc) kreativitet. Vi som arbetar nära patienterna har en nästan otrolig förmåga att komma fram med nästan lika bra förslag som det bästa (att vårda patienterna inne på sjukhuset). Det är tack vare denna förmåga som det i dag inte är fullständigt kaos. Denna kreativitet är enastående och beundransvärd.
Att bristen på vårdplatser är ett patientsäkerhetsproblem är helt klart, inte minst bekämpar vi sjukhusinfektioner på ett sätt som i bästa fall bara kan benämnas näst bäst. För de läkare som finns nära patienterna känns det desillusionerande att arbeta med mind­re viktiga infektionsfrågor, när alla kan se att vårdplatsbristen är det största problemet. Inte sällan känns det som om man börjar sortera gem när man ser tsunamivågen närma sig.

Vårdplatsbristen leder också till en dubbelriktad misstro mellan politiker och sjukvårdare. Sjukvårdarna får vid neddragningar i vården gång på gång höra att detta inte ska gå ut över vård, väntetider, patientsäkerhet etc – vilket ju är närmast bisarra uttalanden. Man får intrycket att det finns en vedertagen dubbelmoral bland de beslutande: de vet att det blir sämre, men de säger motsatsen. För dem som ska möta patienterna känns det som om beslutsfattarna vältrar över ansvaret på dem som inte har möjlighet att lösa problemen.
Det måste inses att det alltid är läkarna och sköterskorna som får skulden – och utskällningarna – när vården är insufficient, oavsett om de gjort allt som varit möjligt i det enskilda fallet och inte är ansvariga för bristande resurser. Det är i längden djupt frustrerande och leder till en emotionell utbrändhet att få ta emot frustrerade patienters olycklighet av detta skäl.
Det blir också interna förtroende­problem när sjukhusledande personer exempelvis förbjuder överbeläggningar och sedan, i nästa stund, själva beord­rar överbeläggning när de blir pressade att göra något i krissituationer. Över­beläggningen vältrar ånyo över problemen på dem som inte kan försvara sig.
Den kärva resurstilldelningen leder också till ständiga meningsutbyten och gräl mellan olika avdelningar, olika läkare och olika sköterskor, vilka var och en känner sig som advokat för »sina« patienter – och det är alltid den starkaste som vinner, inte den med bäst argument eller med de sjukaste patienterna.

Som ansvarig för in- och utskrivning på vårdavdelningar är det mycket krävande att möta olyckliga patienter och anhöriga som tycker att patienterna kommer in för sent och går hem för tidigt. Som doktorer har vi aldrig fått någon utbildning i hur vi ska möta dessa människor som inte kan förstå hur vi kan skicka hem alltför nyopererade, svaga, gamla och hjälplösa personer från sjukhuset. Särskilt svårt är det när man i grunden håller med de klagande. Som doktor är man trots det en representant för den rådande sjukvårdsorganisationen. Det blir inte bättre för patienterna och de anhöriga om man som läkare talar om att man inte är ansvarig för situationen. Då finns det ju ingen alls för de klagande att få rättelse av (administrativa klagomål, som tar månader och år, kan i just dessa enskilda fall sannolikt inte påverka något förrän det är för sent).
Inom akutvården är det ofta stas på akutmottagningen eftersom det inte finns tillräckligt med platser på vård­avdelningarna för de akut sjuka. Exempelvis sen kväll och nattetid är det alltid läkarens uppgift att leta vårdplatser för de akutsjuka. Det innebär att den jourhavande (inte sällan en överläkare med hög medicinsk kompetens) ägnar tid och kraft åt helt fel saker.

Som patientlogistikansvarig kan jag ibland uppleva att min hjärna tas över av vårdplatsletande, och att det som är mitt juridiska och moraliska ansvar – att diagnostisera och behandla sjukdomar på bästa sätt – bara blir näst viktigast. Jag ser också att vårt sjukvårdssystem belönar dem som hittar sätt att undvika att ge vård, medan de läkare som kräver att deras patienter ska få bästa möjliga vård betraktas som bråkstakar. Det känns surrealistiskt.

Det är också svårt att som läkare diskutera med patienter och anhöriga om vad som händer med patienter på väntelistorna. Kanske kan man argumentera trovärdigt avseende patienter som väntar på operation av gallsten och ljumskbråck, men hur argumenterar man gent­emot en cancerpatient som måste vänta 6 eller 8 veckor på sin operation? Att patienter med ortopediska, arbets­hindrande smärtor ska vara sjukskrivna i månader i väntan på operation har vi heller inte några bra argument för. Ändå förväntas vi försvara det system vi arbetar i. Kan vi verkligen tro på att det inte spelar någon biologisk roll om en canceroperation blir uppskjuten? Har vi inte också ett ansvar för oro och ängslan under väntetiden – varvid operation är mycket, mycket bättre än lugnande tabletter och sömnmedel?
Det nästan värsta är emellertid att vi som läkare vänjer oss vid chanstagningar och småljugande som en del av den normala verksamheten. Skickar man hem tio patienter från kirurgavdelningen för tidigt kanske bara en eller två behöver återinläggas för sina komplikationer. Men är de tvås misslyckanden värre än triumfen över att de åtta chanstagningarna gick hem utan att ­patienterna behövde komma tillbaka (vad som hände där hemma får vi bara till liten del en reell uppfattning om)?

Det allra värsta med ovanstående sammandrag är emellertid vad den sammanlagda verksamheten gör med läkare och sjuksköterskor. Det är min bestämda uppfattning att man inte kan vara kvar i verksamheten utan att den empatiska förmågan gradvis slipas ned. Att ständigt skicka hem patienter för tidigt, att vägra inläggning av dem som behöver vård, att använda sin auktoritet för att överbetona möjligheterna och under­betona riskerna är på gränsen till att ljuga. Att mot bättre vetande ofta tvingas arbeta med näst eller tredje bästa lösningen för den enskilda patienten leder till en okänslighet hos läkaren och sköterskan. Det är de hemskaste följderna av vårdplatsbristen. Vår läkekonst förnekas.
Detta borde vi tala mer om – för att skydda oss själva men också för att ge de styrande en möjlighet att förstå.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.