»Knattetanter« och amningsfascism

Jag läser med glädje att det finns fler som vågar ifrågasätta relevansen av WHO:s amningsrekommendation i länder som Sverige, och jag kan bara hålla med om det Nihlén Fahlquist och ­Roeser skriver i nummer ­32–33/2011 (sidan 1503). Som barnläkare träffar jag alltför ofta barnfamiljer där den ­stora pressen att amma (från både vården och samhället) snarast varit en nackdel och vill tillägga några argument:
• Näring. Bröstmjölkskvalitet är mycket varierande. Om för tidigt födda barn sondmatas med bröstmjölk görs som regel bröstmjölksanalys, detta är dock inget som görs för fullgångna bebisar. För tunn bröstmjölk kan leda till suboptimal tillväxt och en helt slutkörd stressad mor med dåligt samvete. (Nej, det går inte alltid att stimulera brösten ännu mer och amma varannan timme i flera veckor.) För fet bröstmjölk å andra sidan kan ge extremt feta bebisar, vilket senare i livet ofta kan leda till fetma. (Som ofta blir en livslång kronisk sjukdom.) Vad ska man då rek­om­mendera en mor som ammat sitt första barn (enligt rekom­mendationerna) om barnet visat en viktuppgång första levnadsåret från –1 SD till +3 SD och senare i 3-årsåldern snabbt utvecklat grav fetma? Är det medicinskt motiverat att hon ska fortsätta amma sitt andra barn om det blir en liknande viktutveckling?
•  Anknytning. Som vanligt sägs inte ett ord om anknytning till pappan. Anknytning gäller bara mor och barn, och denna förstörs med flaskmatning, lyder den vanliga hypotesen. Att papporna kan få möjlighet att tidigt knyta an till sitt barn under flaskmatning är något man sällan får läsa i debatten. Många barnfamiljer hamnar i svår kris på grund av den sneda belastningen under amningsperioden, och detta gagnar ju i alla fall inte det lilla barnet. Kan man dessutom påstå att de medicinska argumenten för amning väger tyngre än anknytningen till pappan?
I samhället såväl som i vården finns i dag alldeles för ensidig information och opinion kring amning. Amning ska vara ett individuellt val. Kvinnor som inte kan eller inte vill amma får alldeles för lite gehör och stöd. När jag i »Föräldraguiden gravid« (Vår/Sommar 2011) läser kommentarer som »Det är inget att diskutera. Amning är väldigt viktigt och påverkar hälsan i fem generationer. Genom amning säkerställs den oerhört viktiga anknytningsprocessen« och »barn som blir ammade en längre tid får med sig mycket värdefullt« eller »amning är så mycket mer än mat, det är närhet och kärlek också« av »Knattetanterna« Louise Hallin och Malin ­Alfvén (»Knattetanterna« har även programmet Knattetimmen i radio P4 riks) får jag »vibbar« om amningsfascism. Jag tycker synd om den stackars nyblivna mamma som inte vill/kan amma och som får läsa detta.
Jag kan bara hoppas att amningsdebatten och opinionen i Sverige blir mer nyanserade så att även denna mamma kan känna sig som en god mor som älskar sitt barn och inte skadar barnets hälsa (och fem generationer efter det) genom att flaskmata.