När detta skrivs har medierna rapporterat att kvinnor får »sämre« behandling vid hjärtinfarkt än män. Behandlingsåtgärder är emellertid inte detsamma som resultat av åtgärderna. Vi bör hålla basfakta i minnet.
Enligt en rapport från So­cialstyrelsen sjönk antalet hjärtinfarkter per 100 000 invånare både bland män och bland kvinnor 1987–2007, från 40 000 till 28 000 fall bland män och från 18 000 till 16 000 fall bland kvinnor [1].
Dödligheten i akut hjärtinfarkt var dubbelt så stor bland män i åldrarna upp till 80 år. Över denna ålder var dödligheten 1,6 gånger högre bland män än bland kvinnor. (Att kvinnorna som drabbas av hjärtinfarkt i den högsta åldersgruppen är fler än männen beror på att det i den gruppen finns dubbelt så många kvinnor som män.)

Också när hjärtinfarkt har inträffat är dödligheten högre bland manliga patienter än bland kvinnliga i alla åldersgrupper från 50 år och uppåt, enligt Socialstyrelsens rapport. Nyligen redovisades från Umeå en analys av 8 630 fall av hjärtinfarkt i norra Sverige [2]. Den åldersjusterade överlevnaden efter individens ­första hjärtinfarkt hade ökat markant perioden 1985–2006. Kvinnor hade bättre överlevnad än män såväl under akutperioden som vid uppföljning efter fem år i alla åldersgrupper till och med 64 år.

Vill man lägga genusaspekten på hjärtinfarkter förefaller mig frågan varför män drabbas så mycket hårdare än kvinnor vara den största. Hur mycket av skillnaden beror på biologiska förutsättningar och hur mycket är socialt och kulturellt betingat?
Skillnaderna har minskat de senaste 20 åren men är fortfarande stora. EU-kommissionen har publicerat en rapport som hävdar att 50 procent av männens för tidiga dödlighet kan förebyggas [3]. Problemet är att män är mindre ­engagerade i preventiva hälsoåtgärder ­än kvinnor. Kan detta ändras?