Apropå Rosmarie Cizinsky Sjödahls replik (LT 36/2011, endast på webben) på vår artikel i LT 34/2011 (sidorna 1544-5), där vi presenterar data som visar på stora regionala skillnader i tvångsvården, är saken den att Västmanland (enligt den statistik de själva sänt in) ligger klart lägst i landet när det gäller antal patienter i tvångsvård. Inga slutsatser är ännu dragna, snarare är frågan ställd: Hur kommer detta sig?
Som Rosmarie Cizinsky Sjödahl är inne på är frågan komplex, och det finns sannolikt många olika tänkbara förklaringar. Vi har nämnt ett par hypoteser, Rosemarie bidrar med ett par till.
Vi är glada över responsen, och vi förväntar oss att de landsting som känner behov av att gå vidare i analysen granskar materialet och själva försöker finna orsaker till sina siffror, vare sig de bedöms som låga eller höga.
Poängen med artikeln är, som en bieffekt, att visa på värdet av att jämföra siffror; man måste då fråga sig hur dessa uppkommit. Är det »faktiska siffror« efter huvudsakligen korrekta patientbedömningar? Är det ofullständiga siffror som speglar en icke fungerande inrapportering?

Här kommer ännu en hypotes till varför Västmanland enligt statistiken ligger lägst i antalet vårdade enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Samma landsting ligger bland dem som återfinns högst upp i listan över antalet vårdade inom rättspsykiatrin (vård enligt LRV). Den siffran är i Västmanland så pass hög att det kan vara en delförklaring till det låga antalet vårdade enligt »vanlig psy­kiatrisk tvångsvård«. En genomgång av alla inneliggande patienter inom rättspsykiatrin i Västmanland, med frågeställningen om dessa skulle ha kunnat fångas upp tidigare och vårdats frivilligt eller med hjälp av LPT så att man därmed hade kunnat undvika LRV-vård som har väsentligt längre vård­tider, skulle kanske kunna ge en pusselbit till?