Att det råder brist på specialiserade läkare i den svenska sjukvården är ställt utom allt tvivel. Genom att utvidga läkarprogrammet med mer än 25 procent sedan 2006 har regeringen gjort en ansats att lösa problemet [regeringens budgetproposition 2009/10:1, utgiftsområde 1616]. ­Tyvärr ser vi studenter negativa effekter. Vem bär ansvaret för samordning när allt fler av landets sjukhus måste utnyttjas som undervisningssjukhus för grundutbildningen av framtida läkare?
OMSiS (Ordförandekonventet för medicine studerande i Sverige) är en sammanslutning mellan de organ som bedriver utbildningsbevakning för läkarstudenternas räkning vid respektive lärosäte. OMSiS skrev 2008 ett upprop för upprustning av den kliniska handledningen (LT 3/2008, sidan 2542).
Sverige utmärker sig genom att ha en omfattande klinisk utbildning. Detta är något att värna om. För att som färdig läkare kunna utföra ett moment korrekt och självständigt är det en förutsättning att man haft tillfälle att se ­momentet utföras och därefter själv fått utföra detta under handledning.
Konsekvensen av att det finns fler studenter på en klinik eller mottagning blir att varje enskild student får färre möjligheter att utföra praktiska moment under handledning. Fler studenter per handledare leder till att nyutexaminerade läkare är sämre förberedda för att arbeta självständigt. Fler studenter i undersökningsrummet påverkar också den enskilda patientens situation. Trots detta verkar problemet med större studentkullar inte tas på allvar.

Vid vårterminens början saknades det plötsligt vårdcentralsplaceringar för ett 20-tal studenter vid ett lärosäte, medan ett annat på grund av brist på primärvårdsplatser ersatt dessa med teoretisk undervisning.
Många vittnar om att antalet operationer och andra praktiska moment man som läkarkandidat får delta vid har minskat. Dessutom är det på vissa håll mer regel än undantag att 3–4 kandidater närvarar vid patientmöten. Inte heller har konsekvenser i form av behov av större föreläsningssalar och fler gruppundervisningsrum beaktats.

I Mellansverige ska studenter från läkarutbildningarna i Örebro, Linköping och Uppsala dela på de kliniska regionplaceringar som tidigare utnyttjades av endast två av utbildningsorterna. I Umeå har man valt att regionalisera.Ett visst antal av studenterna studerar under utbildningens andra hälft i Sundsvall, Sunderbyn eller Östersund. Lund har expanderat sin utbildning till Helsingborgs lasarett, och även i Göteborg diskuteras utvidgning. I ljuset av detta bör man fråga sig om alla sjukhus är utrustade för utbildning av läkare, sett till bemanning och lokaler. Finns det handledare med pedagogisk kompetens och intresse för att undervisa?
Trots de ansträngningar som gjorts för att utöka läkarutbildningen är det inte säkert att fler utexaminerade läkarstudenter löser läkarbristen, detta eftersom antalet AT- och ST-platser inte ut­ökas i motsvarande omfattning. Många kommer att behöva vikariera länge som underläkare innan de får en AT-tjänst och kan passera flaskhalsen i systemet.

Sveriges läkarstudenter har redan börjat känna av de negativa effekterna av utvidgningen av läkarprogrammet, som genomförts utan övervägande av konsekvenserna och utan nationell samordning. Följden blir att de olika lärosätena tvingas tackla problemen lokalt. Lösningen innebär tyvärr oftast fler läkarstudenter per handledare, vilket innebär sämre utbildningskvalitet.
Vi befarar att vi som nyutexaminerade läkare därför kommer att vara sämre rustade för att arbeta effektivt och självständigt i den hårda kliniska verkligheten. Vi vill i egenskap av student­representanter se att regeringen tillsammans med landsting och universitet tar ansvar för nationell samordning av läkarutbildningarnas utvidgning, vilket krävs för bibehållande av en hög utbildningskvalitetet.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.