Den senaste tiden har den framtida läkarförsörjningen och den aktuella läkarbristen debatterats. Man diskuterar antalet utbildningsplatser, AT- och ST-tjänster. En sak som jag undrar om man tagit med i beräkningen när man kalkylerar hur många läkare vi behöver i landet är det förändrade arbetssättet, eller kanske inställningen till yrket, som utvecklats under senare år. I en raljant tillbakablick ter det sig självklart att »dåtidens« manliga läkare med hemmafru kunde lägga många timmar per vecka på arbetet. Läkaryrket var ett kall. Då. Om man till det lägger insikten om den växande administrativa arbetsbörda som åläggs läkarna i dag, kraven på tillgänglighet och det ökade utbudet är det lätt att förstå att det i dag behövs fler läkare per capita än för några ­decennier sedan.

Men, det finns även andra attityder som påverkar läkartillgången i landet och som jag anser att man som sjukvårdshuvudman med ansvar för läkarbemanning och former för anställning måste förhålla sig till. Det går inte bara att räkna antal individer med läkarexamen. Man måste också ta med i beräkningen hur dessa arbetar, hur mycket, var, och framför allt varför. Många ­läkare fortsätter att arbeta efter pensionåldern, men flera något äldre (50–65 år) kollegor har också berättat att de trappat ner, att de tagit tjänstledigt, att de nu fått tid för sina intressen, barnbarn osv. En del jobbar halvtid, andra mindre än så. Några har sagt upp sig för att slippa jourer och jobbar som vikarie på annan ort en vecka då och då.

Av de något yngre (35–45 år), ofta deltidsarbetande kollegorna är den vanligaste kommentaren att »det är för mycket«. Man vill inte jobba heltid. Man vill inte vara bunden av ett jourschema. Det är till och med så att en del hellre ­säger upp sig från sin fasta tjänst och jobbar som vikarie enstaka veckor här och där för att komma ifrån jourverksamheten och styra över sin egen tid. En vecka som vikarie finansierar tre lediga veckor. Maximera inkomsten. Minimera arbetsinsatsen.
När jag första gången hörde talas om det sättet att arbeta tänkte jag »Åh, vad härligt det låter!« och kände mig avundsjuk. Sedan tänkte jag »Hur blir pensionen om man jobbar på det viset?« och sedan tänkte jag »Men är det inte osolidariskt?«

När det finns ett jobb som måste göras – en jourlinje som måste bemannas dygnet runt – är det inte osolidariskt att plocka russinen ur kakan och ta välbetalda vikariat för att finansiera långa sommarlov, då f d kollegor svettas för att täcka bemanningen under semesterveckorna? Jag vet inte. Men en sak är säker; denna arbetsskygga (eller livsbejakande?) mentalitet måste tas med i beräkningen när man prognostiserar antalet läkartjänster som behövs i Sverige och när man föreslår åtgärder för hur behovet ska täckas.
När det inte bara är småbarnsföräld­rar som vill jobba deltid. När de som vi (yngre) trodde skulle vara klippan och stommen inom sjukvården, de erfarna och kloka som inte längre har små barn hemma, inte alls vill jobba heltid och ta sin (teoretiska) del i jourarbetet. När det är möjligt att leva gott som läkare på en 50-procentstjänst eller på att arbeta som vikarie en vecka per månad – då kanske jobbet är för välbetalt? Eller villkoren felaktiga?

Kanske kan man inte klandra de individer som väljer att arbeta på detta vis? De manövrerar ju uppenbarligen inom accepterade system, de fuskar inte. Var och en är sig själv närmast. Själv skulle jag gärna ha långa ledigheter, slippa ­arbeta jul och sommar, slippa (så täta) jourer … Men hur skulle detta påverka mina arbetskamrater på kliniken? Jag tycker om mina kollegor, och jag skulle inte vilja göra dem ont. Jag skulle inte tycka att det kändes okej att försämra deras arbetsmiljö och livskvalitet för min egen vinnings skull.