Barn och ungdomar med nydebuterad diabetes är akuta sjukhusfall

Typ 1-diabetes är en av våra vanligaste kroniska barnsjukdomar. I Sverige är allmänhetens, skolhälsovårdens och sjukvårdens kunskap om diabetes mycket god, men ändå har ungefär vart sjätte barn som insjuknar före 18 års ålder ketoacidos vid debuten [1]. Ketoacidos är ett intensivvårdskrävande tillstånd med risk för neurologiska komplikationer och död, och även om de allra flesta barn inte får några resttillstånd kan den dramatiska sjukdomsdebuten bli ett psykologiskt trauma för familjen. Med ökad medvetenhet hade diagnosen ofta kunnat ställas tidigare.

Diabetesdebuten har krupit ner i åldrarna, och det är numera inte ovanligt med patienter som är yngre än 1 år. Detta ställer ökade krav på diagnostisk kompetens bland alla som möter akut sjuka småbarn, även i telefonrådgivning och triage. Ett allmänpåverkat litet barn med symtom som buksmärtor, »andningspåverkan« och kräkningar, där föräldrarna kanske också beskriver en sjukhistoria med tunga blöjor och törst, ska därför väcka misstanke om diabetes. Ett blodsocker- eller urinprov bör tas för att utesluta högt blodsocker eller glukos i urinen.
Vi har under det senaste året noterat flera avvikelser som kan benämnas »doctor’s delay« och där behandlingen sinkats av ofullständig handläggning hos den som först fick kontakt med patienten. Vi beskriver här fyra fall.

Fall 1. Pojke, 8 år, skickas hem från närakuten. Barnet söker på närakuten med ökad törst, och diagnosen ställs. Pojken får en remiss till vår akutmottagning, men enligt föräldrarna också beskedet att de kan återgå till hemmet och att det räcker att söka nästa dag, vilket de gör.
Vår synpunkt: En ketoacidos kan utvecklas inom ett par timmar, och barnet bör tas direkt till barnakuten.
Fall 2. Flicka, 16 år, får enbart snabb­insulin på närakuten. Tonåringen har under en längre tid besvärats av trötthet och synrubbningar och sedan en vecka noterat ökad törst och ökade urinmängder. Hon söker på en närakut, och diagnosen diabetes ställs. Flickan får en injektion av kortverkande insulin på mottagningen och recept på endast kortverkande insulin. I hemmet nästa dag mår hon någorlunda när hon tar insulin men sedan allt sämre. Två dagar senare kommer hon på återbesök till närakuten, där man konstaterar att hon fortfarande har lika högt blodsocker och remitterar till vår akutmottagning.
Vår synpunkt: Diabetesdiagnosen kan anses säker efter två blodsockervärden som är högre än 11,1 mmol/l. Nyupptäckt diabetes hos barn behandlas vanligen med intravenöst insulin i ett eller två dygn, oavsett om ketoacidos föreligger eller inte, och därefter med både kort- och långverkande insulin i insulin- pennor eller med kontinuerlig subkutan tillförsel av kortverkande insulin med hjälp av en insulinpump. Patienten och familjen deltar i ett veckolångt utbildningsprogram i slutenvård och får därefter en tät uppföljning på barndiabetesmottagning. Nydiagnostiserade barn och ungdomar vårdas i Sverige alltid i slutenvård, till skillnad från vuxenvården, där det initiala omhändertagandet av en opåverkad patient ibland sker i ­öppen vård.
Fall 3: Pojke, 2 år, tas inte emot på vårdcentralens akutmottagning. Barnet har ökad törst sedan en vecka. Föräldern misstänker diabetes och ringer med denna frågeställning till vårdcentralen en lördag förmiddag. Vårdcentralens akutmottagning säger sig sakna kompetens för barndiabetes och tar inte emot fallet. Föräldern får inga andra råd utan avvaktar i hemmet i ytterligare tre dygn tills pojken blir allmänpåverkad och man söker barnakuten.
Vår synpunkt: Vårdcentralen borde ha erbjudit tid samma dag för urinprov och blodsocker. Diagnosen hade då blivit uppenbar, varefter barnet med akut remiss hade kunnat sändas direkt till akutmottagningen på närmaste barnsjukhus. Ett annat alternativ hade varit att hänvisa barnet till barnakuten på sjukhuset direkt i samband med den första telefonkontakten.
Fall 4: Pojke, 15 år, bedöms ha typ 2-diabetes, diagnosen tar tio dagar. Pojkens mor och mormor har diabetes typ 2, och när pojken under många månader haft ökade urinmängder söker familjen på vårdcentralen med frågan om även pojken fått diabetes. På vårdcentralen tas prov som skickas till laboratoriet. Efter en vecka finns provsvaren, och ytterligare två dagar senare remitteras pojken till barnendokrinologisk klinik.
Vår synpunkt: Barnet borde ha fått lämna ett blodsockerprov med direktsvar för att sedan remitteras direkt till barnakuten. Diagnosen försenas här i stället med tio dagar. Trots hereditet för typ 2 kan man i detta fall inte utgå från att pojken också har typ 2-diabetes.
Sammanfattningsvis vill vi påminna om att diabetes drabbar även småbarn och att barn och ungdomar med nyupptäckt diabetes, enligt det svenska vårdprogrammet [2], ska omhändertas akut på barnklinik. Inte sällan kontaktar föräldrarna först sin vårdcentral för att utesluta urinvägsinfektion som orsak till att barnet springer på toaletten eller kissar på sig på nätterna. Urinstickornas markör för glukos har avslöjat många nya fall av diabetes, och det är viktigt att alla vårdgivare skyndsamt hjälper patienten vidare till barnklinik.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.