När Läkarförbundets ordförande Marie Wedin i den signerade ledaren »Döden, döden« (Läkartidningen 42/2011) vill satsa på palliativ medicin är det lätt att sympatisera med henne. Det är just det som alla vi vill som förordar rätt till tillräcklig palliation när all aktiv behandling sätts ut i livets slutskede. Marie Wedin gör med den vilseledande slutkommentaren »… palliativ medicinsk expertis är ett betydligt bättre alternativ än aktiv dödshjälp« ett påhopp på oss som försöker förklara skälen till varför aktiv dödshjälp ska tillåtas när inget hopp om bot längre finns.
Marie Wedin tycks inte känna till att avstängning av respirator (SvD 18/3), utsättning av livsuppehållande infusionslösningar och begränsad smärtlindring som inte leder till döden medför lidande. För en del av allmänheten har den inställning som Marie Wedin företräder lett till en orealistisk och ibland svårbegriplig inställning, illustrerad av föräldrarnas reaktion i Astrid Lindgren-fallet. De insisterade på att läkaren skulle ge mer morfin till det döende barnet efter det att respiratorn stängts av, eftersom de såg hur barnet fick kramper och led av att inte få luft, trots hjärnskadan, »… men vi ville inte att hon [barnet] skulle få så mycket morfin så att hon dog av det …« (enligt tv-referat från rättegången).
Som Torbjörn Tännsjö framhåller i sin debattartikel i DN 22 oktober 2011 kommer Marie Wedins och Läkarförbundets inställning – som synes mig huvudsakligen demonstrera rädsla för att Läkarförbundet ska beskyllas för att vilja ta livet av människor – att leda till ofullständig palliation och mer lidande i livets slutskede. Jag har, som jag beskrivit tidigare (SvD Brännpunkt 19 mars 2010), sett det inte bara hos patienter utan även hos mina anhöriga. Claes Britton har beskrivit det på ett utmärkt sätt i sin bok »Min mamma är död«.
Det är bra att Marie Wedin vill satsa mer på palliativ medicin. Patienters lidande i livets slutskede kommer emellertid inte att minska utan en lagändring. Det måste bli tillåtet att ge palliation – nedsövning och smärtlindring – som leder till patientens död (nu betecknat som dråp eller mord), när man i livets slutskede beslutat att utsätta all behandling (nu tillåtet).
