Högsta förvaltningsdomstolen har avkunnat tre domar om sjukskrivningskrav (mål nr 242-11, 7299-10 och 4686-10). Av domarna framkommer, enligt min mening, tydligt vad som är den »stora stötestenen« i tolkningen av regelverket. Dessvärre klarlägger de inte hur stötestenen ska hanteras. Jag avser begreppen »stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan« och »all överskådlig framtid«.
Bedömning av »stadigvarande nedsättning« ska utgå från kunskap som finns tillgänglig vid prövningstillfället; man kan inte ta hänsyn till framtida i dag okända behandlingsmetoder/rehabiliteringsmetoder. Så långt är det möjligen inte alltför svårt att komma överens.
Hur begreppet »all överskådlig framtid« ska tolkas är mycket mer oklart. Domstolen beskriver att det inte finns stöd i lagtexten för att ställa krav på att nedsättningen ska kvarstå livslångt eller fram till pensionsåldern. Arbetsförmågan ska utredas på nytt minst vart tredje år. Domstolen antar att nedsättningen i ett av fallen kommer att kvarstå »under förhållandevis lång tid« men att det inte är tillräckligt för att få sjukersättning.
Om »all överskådlig framtid« innebär kortare tid än livstid och fram till ålderspension, men längre än både »många år« och »förhållandevis lång tid« – hur lång tid är det då?
Enligt domen i ett av målen förefaller »all överskådlig framtid« vara mindre än ytterligare 20–25 år, men hur mycket mindre framgår inte.
Även vid beslut om sjukersättning ska arbetsförmågan utredas på nytt inom tre år. Betyder det att »all överskådlig framtid« i själva verket innebär cirka tre år?
Som behandlande och intygsskrivande läkare ser jag det som ytterst svårt att – med enstaka undantag – förutse mina ­patienters arbetsförmåga under så lång tid som 10–15–20 år eller ännu längre.
Jag ser det som ytterst angeläget att få klarlagt vad som avses eller bör avses med »all överskådlig framtid«. Det är också fundamentalt att begreppet står i samklang med vad som alls är möjligt att utreda inom sjukvården i samarbete med arbetsförmedling m fl.