Jag är distriktsläkare.
Jag vårdar mina patienter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, och jag gör det av hela mitt hjärta och all min kraft. Jag har 5,5 års läkarutbildning och ytterligare 7 år av kombinerad utbildning och klinisk tjänst­göring. Jag har sammanlagt 12 års klinisk erfarenhet av att arbeta som läkare, varav 3,5 år som specialist i allmänmedicin. Min kunskap och erfarenhet är resultatet av en långvarig professionell utveckling där riktlinjer och vårdprogram utgör en mycket liten del av den sammanlagda kompetensen.
Jag vet att jag är bra på det jag gör. Lyssna på mig när jag säger att du har slagit in på fel väg.

I dag har vi haft möte på vårdcentralen. Förr om åren ägnades våra möten huvudsakligen åt patientrelaterade frågor. Numera handlar det till stor del om ekonomi. I dag gällde frågan hur vi ska öka vårt ekonomiska utrymme nästa år. Marknadsföring är en cool ny grej (vet du vad – vi ska vara med på Facebook; glöm inte att gilla oss!), men framför allt är svaret att vi ska anpassa vår verksamhet för att maximera prestationsersättningarna.
Just nu gäller prestationsersättningarna tillgänglighet, rehabilitering och levnadsvanor. Snart kommer registrering i SweDem, där du nyligen bestämt dig för att betala hela 50 miljoner för våra registreringar. Jag tvivlar inte på att du har planer på att med ekonomiska medel pressa igenom registreringar i flera register till.

Vad karakteriserar dina ­prestationsersättningar? Låt mig berätta vad jag ser.
• För det första: De går emot mina professionella bedömningar. De försöker tvinga mig till åtgärder som jag ofta upplever som medicinskt felaktiga och kontraproduktiva. De stjäl resurser från de områden av mitt arbete som jag bedömer som verkligt viktiga och får mig att prioritera bagateller. Det är väl det som är anledningen till att du tycker att de behövs, och det får mig att undra varför du är så övertygad om att mina professionella bedömningar är felaktiga.
• För det andra: De är, som all resultatstyrning, manipulerbara. Att manipulera dem kräver skicklighet, tid och list, men hur förslagen du än blir, kära Socialdepartement, kommer det alltid att finnas andra out there som är ännu listigare. Tro mig.
• För det tredje: De ökar den administrativa delen av mitt arbete, inte bara rent praktiskt, det är det lilla – nej, framför allt förbrukar de mina kognitiva resurser. Mitt sinne vänds bort från den professionella handläggningen av mina patienters sjukdomar, mot en fokusering på ekonomi och administration. Att mötena inte längre handlar om patienter utan om ekonomi, att allt jag gör måste kategoriseras och organiseras för att ditt byråkrathjärta ska bli tillfredsställt, att inget räknas utom det mätbara – det tär på mig, kära Socialdepartement, och det drabbar mina patienter.

Jag och många av mina kollegor upplever att du i all välmening, för att du tror att det är bra för patienten, håller på att bryta ner kärnan i vår verksamhet och förminska den till en samling definierbara och betalbara åtgärder. Vi gör motstånd för patienternas skull, men vi orkar inte i all oändlighet.

Varför har du fått för dig att du bättre än vi förstår vad ­patienterna i primärvården behöver? Varför tror du vi gör motstånd? Tror du verkligen att det är för att vi är lata, ­eller insiktslösa, eller okunniga? Varför, kära Socialdepartement, lyssnar du över huvud taget inte?