Hälso- och sjukvården bör enligt Socialstyrelsen ägna betydligt mer kraft åt att förmå den vuxna vårdsökande befolkningen att upphöra med sina osunda levnadsvanor [1]. För att hitta de individer det gäller måste frågor om levnadsvanor ställas oftare än nu. Socialstyrelsen ­uttrycker sig föredömligt om kartläggningen av patienterna: »Riktlinjerna innehåller inga rekommendationer om hur eller när hälso- och sjukvården ska ställa frågor om levnadsvanor … Ibland kan det finnas särskilda skäl att inte ­beröra frågan. Därför behöver vård­personalen alltid göra en enskild bedömning … så att det sker på bästa ­möjliga sätt och med lyhördhet för ­patientens förväntningar och värderingar … Annars finns det en risk att ­patienten upplever samtalet som integritetskränkande och att det därför inte hjälper patienten.«

Men sedan presenterar Socialstyrelsen ändå, över flera sidor, en lång lista med detaljerade frågor som ska ställas om tobak, alkohol, motion och matvanor [2], exempelvis: »Hur ofta dricker du som är kvinna 4 standardglas och du som är man 5 standardglas eller mer vid ett och samma tillfälle?« Det påpekas särskilt: »Frågorna är standardiserade men svarsalternativen kan utformas på olika sätt.« Och när det gäller insamlandet av uppgifterna skriver Socialstyrelsen: »Svaren kan registreras på olika sätt: av patienten själv, av vårdpersonal, via webben, på ett pappersformulär eller direkt i en datajournal.«
Det är alltså underförstått att alla ska tillfrågas – förr eller senare, även om man ibland kan avstå.
De milda propåerna om lyhördhet går också stick i stäv med indikatorerna som ska användas. Sjukvårdshuvudmännen bör nämligen mäta och redovisa

• i vilken grad vårdenheterna erbjudit korrekt avvänjningsmetod till samtliga personer med en osund levnadsvana
• hur stor andel av personerna med en osund levnadsvana som minskat eller upphört med denna efter 6–12 månader.

Runt om i landet stödjer sig nu många landsting på riktlinjerna för att införa ekonomiska sanktioner mot de vårdenheter som underlåter att kartlägga patienterna enligt direktiven. Detta har föranlett ett upprop bland distriktsläkare i Norrbotten, »Låt vården vårda«, som beskrivits i Läkartidningen [3].
Socialstyrelsen har nyligen gett ut broschyren »Min guide till säker vård« [4]. I den uppmanas patienterna att kräva sin lagstadgade rätt att få tillräcklig information om och delaktighet i beslut gällande alla tänkbara aspekter av planerad diagnostik och vård. Att kräva att patienten återkommande lämnar en utförlig standardiserad redovisning av sina levnadsvanor är en diagnostisk åtgärd som skiljer sig avsevärt från sedvanlig patient–läkarinteraktion. Det är alltså rimligt att patienterna även i detta fall informeras och får ta ställning till om de vill svara på frågorna.
Jag önskar synpunkter och kommentarer från Socialstyrelsen angående följande två frågeställningar:
• En läkare som har ekonomiska incitament för att registrera osunda levnadsvanor hos en patient kommer med mindre sannolikhet att ge den objektiva och fullständiga information som krävs för ett informerat samtycke. Läkaren blir helt enkelt jävig. I denna viktiga och känsliga fråga bör Socialstyrelsen agera och explicit avråda från kopplingar mellan ekonomisk ersättning och kartläggning av levnadsvanor.
• Ur jämlikhetssynpunkt är det viktigt att samtliga patienter – inte bara de som följer med i samhällsdebatten om integritetsfrågor – får en fullgod insyn i konsekvenserna av deltagandet. På enkätformulär om levnadsvanor som delas ut till patienter i vårt väntrum skulle jag därför vilja skriva så här: »Dina svar kommer att journalföras och sparas i dataregister. Vid framtida eventuella journalutdrag, begärda av till exempel försäkringsbolag, kommer uppgifterna att framgå. Du är inte skyldig att svara på frågorna. Din vård kommer inte att påverkas av om du väljer att avstå från att svara.«
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.