Det blev en friande dom i det s k Astrid Lindgren-fallet. I skuggan av målet har emellertid debatten fortsatt om gränsdragningen mellan det medicinskt etiskt försvarbara och det straffbara. Målet handlade nu inte om detta, utan om ett påstående från åklagaren om att det var fråga om något som skulle kunna betecknas som ett barmhärtighetsmord, men som åklagaren inte lyckades bevisa. Men det hindrar inte att inte minst publiciteten kring utredningen skapat oro och osäkerhet i läkarkåren.

Den fråga som i vart fall inledningsvis diskuterades flitigt var om det kan vara så att åtgärder som en läkare gör enligt de normer och värderingar som råder inom läkarkåren ändå kan vara straffbara bedömda enligt straffrätten. Med reservation för extrema undantags­situationer är det inte så, enligt min uppfattning. Det som är medicinskt etiskt försvarbart måste normalt sett också vara tillåtet enligt straffrätten.
Frågan är ändå rättsligt komplicerad och inte reglerad i lagstiftningen. Läst enligt sin bokstav skulle kroppsliga ingrepp som görs inom sjukvården kunna bedömas som misshandel. Men så kan det naturligtvis inte vara, eftersom syftet inte är att skada utan att hjälpa. Även om det inte finns någon uttrycklig regel om detta är det för straffrättsjurister självklart att straffrätten måste tolkas utifrån sitt samhälleliga sammanhang. Om det finns ett starkt motstående intresse, som är fallet inom sjukvården, får straffrätten vika. Inom straffrätten kallas detta ibland för social adekvans.

Det har av och till diskuterats om inte straffrättens gränser inom sjukvårdsområdet tydligt borde lagregleras. Frågan har framför allt debatterats i anknytning till frågor om aktiv dödshjälp. Lagstiftaren har emellertid hittills avstått från reglering, bl a av det skälet att en sådan lagstiftning är mycket svår att formulera. Det rör sig om existentiella frågor som inte utan vidare låter sig fångas i lagtext. Med denna utgångspunkt får vi lita på praxis. Här måste ­läkarvetenskapen och rådande etiska uppfattningar inom den samlade läkarkåren väga tungt. Även om exempelvis riktlinjerna från Socialstyrelsen om livsuppehållande åtgärder i livets slutskede inte är formellt bindande, är det svårt att tro att en domstol skulle finna ett förfarande straffbart om dessa riktlinjer följs.

Den situation som har diskuterats särskilt i debatten kring det aktuella målet är smärtlindring och ångestdämpning i livets slutskede. Enligt vad jag hört sägas har oron för att göra något otillåtet lett till att åtgärder som tidigare bedömdes som etiskt riktiga nu underlåtits. Jag har ingen medicinsk sakkunskap, men så mycket kan sägas att det skulle vara mycket olyckligt om åtgärder som kan vara lindrande för patienter nu underlåts, särskilt om de ligger inom ramen för vad som tidigare varit vedertaget.
Situationen har behandlats i den juridiska litteraturen. En grundläggande regel är att åtgärder vars enda syfte är att orsaka en patients död aldrig är tillåtna. Om syftet är att lindra smärta, ångest eller andra symtom är situationen annorlunda. När det inte finns något annat sätt att nå ett väsentligt omvårdnadsmål, såsom smärtlindring, måste en medicinering eller annan åtgärd kunna sättas in även om den som en biverkan påskyndar döden och även om läkaren är helt medveten om att så kan bli fallet. Man kan säga att det är fråga om ett tillåtet risktagande i förhållande till en okontrollerad död. Här är det uppenbart att det motstående intresset av god omvårdnad väger över och gör att förfarandet blir tillåtet, också bedömt enligt straffrätten. Det är således svårt att se att en situation där en läkare vidtar åtgärder av detta slag, på ett sätt som ligger i linje med vad som bedöms som etiskt önskvärt eller rimligt inom läkarkåren, skulle kunna leda till rättsliga åtgärder inom straffrätten.

Som ett utflöde av granskningen av ­Astrid Lindgren-målet har det nu inletts ett samarbete mellan Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen och Åklagarmyndigheten. Samarbetet, som är mycket välkommet, bör bl a leda till att oklarheter av de slag som jag berört undanröjs. Den yttersta konsekvensen av ett alltför försiktigt förhållningssätt kan annars bli att patienter inte får den lindring i livets slutskede som de bör få.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.