Läkemedelsförmånsverket sparar mycket skattepengar genom besluten om vilka ­läkemedel som ska ingå i högkostnadsskyddet. Främsta kravet är att läkemedlet ska vara kostnadseffektivt. Man skapar priskonkurrens mellan utbytbara läkemedel. Det billigaste godkänns i första hand.
Flertalet av läkemedelsföretagen är anslutna till Läkemedelsförsäkringen. Vid läkemedels­biverkningar finns här ett väl utarbetat system för anmälan, bedömning och skadeersättning.
Det finns dock läkemedelsföretag som har valt att inte ansluta sig till ­Läkemedelsförsäkringen. Det gäller till exempel KRKA och Ranbaxy, och det är fråga om stora, viktiga läkemedelsgrupper. Vid biverkningar av läkemedel från dessa företag kan det bli en omständlig process för patient och behandlande läkare att få kontakt med ansvariga och tillverkare.
För att patienten ska vara säker på att få ett läkemedel som omfattas av Läkemedelsförsäkringen räcker det inte med att på receptet bara skriva namnet på substansen. Man måste också specificera med namnet på ett företag som är anslutet till försäkringen (se Fass). Om man tillstyrkt att preparatet är utbytbart, måste man på motsvarande sätt klargöra att utbytbarheten gäller under förutsättning att alternativet omfattas av Läkemedelsförsäkringen.
Detta är en fråga om ­patientsäkerhet som Läkemedelsförmånsverket inte tar hänsyn till. Jag tror dock att alla patienter, om de tillfrågades, skulle föredra läkemedel från företag anslutna till Läkemedelsförsäkringen. Hur många patienter blir informerade på den punkten? Alla läkare är nog inte heller medvetna om att problemet finns.