Regeringen har tillsatt en särskild utredare för översyn av den svenska läkarutbildningen. I direktiven ställs krav på en minst sexårig utbildning [1]. Utredaren, professor Stefan Lindgren, presenterade sin grundsyn på ett möte i Lund den 10 april, anordnat av Medicinska föreningen i Skåne och Kandidatföreningen. En pedagogiskt reformerad sexårig läkarutbildning, ledande till legitimation utan AT eller nationellt avslutande prov, är det nuvarande arbetsutkastet. Vi vill här presentera några synpunkter på detta.
Utredaren underströk att framtidens legitimerade läkare inte får bli sämre än dagens. Under diskussionskvällen kom det dock fram att utredningen undersökt möjligheten att begränsa legitimerade, icke-specialiserade läkares förskrivningsrätt, vilket visade sig inte vara praktiskt genomförbart. Återstår fromma förhoppningar om bibehållen kvalitet trots minskad omfattning i meriteringen.
Utredaren slog fast att svensk läkarutbildning håller hög kvalitet. Därefter presenterades långtgående förbättringsmöjligheter, motiverade med framtidens förändrade krav. Vi vill problematisera dessa två utgångspunkter.
För det första: kvalitet? Svensk läkarutbildning erbjuder en i internationell jämförelse omfattande klinisk utbildning. Men är däremot våra grundkunskaper i biokemi, fysiologi, anatomi och farmakologi lika goda som internationella studenters, trots mindre undervisning?
Läkarutbildningen i Lund har genomgripande reformerats sedan tjugo år [2]. Landets övriga fakulteter har antingen gått före eller följt efter. De prekliniska kärnkurserna i Lund har parallellt dränerats på ämnesföreträdare, undervisningstid och praktiska undervisningsmoment. Bristerna i dagens ­utbildning ligger i basvetenskaperna. Luckor måste fyllas i under klinisk tjänstgöring, vilket innebär dubbelarbete för studenten, förskjutet fokus i klinisk undervisning, och i värsta fall en patientsäkerhetsrisk. Kärnämnena har integrerats bort. Denna utveckling, som accelererade 1994 på grund av kraftigt minskade statliga anslag [3], kläddes dock i en attraktiv skrud av pedagogisk förnyelse [2, 4, 5].
Återstår en, än så länge, gedigen klinisk utbildning och AT – det som fått svensk läkarutbildning att stå stark i internationell jämförelse [1]. Ska nu också de kliniska specialistämnena integreras bort? Som utredaren uttryckte sig: »Vi måste sluta tänka i termer av avdelningar. Vi måste sluta tänka i ämnen.«
För det andra: framtidens krav? Förutom ett behov av kunniga, reflekterande och vetenskapligt skolade läkare – vilket dagens moderna kursplaner är inriktade på – vad anser man behövas? Vad motiverar ett avskaffande av AT och en ytterligare vingklippt klinisk tjänstgöring? Utredaren presenterade exempel på sin radikala kunskapssyn och ifrågasatte »den gamla bilden« av att läkaren redan från grundutbildningen bör kunna »brett lite av alla områden«. Den legitimerade läkaren ska vara en »medicinsk stamcell«, som kan utvecklas efter behov. »Man behöver inte ha behandlingsboken i huvudet«, sade han.
Utredaren uttrycker en vilja att förbättra vår handledning genom att ersätta korta specialistavdelningstjänstgöringar med längre sammanhängande praktikperioder, gärna på landsortssjukhus. Vår bild är i stället att dagens engagerade kursansvariga specialist­läkare på universitetssjukhus – starka ämnesföreträdare och pedagoger – är svensk läkarutbildnings styrka.
Är det inte så att vi i vår reformvilja riskerar att göra oss till nyttiga idioter och glatt, efter preklins partiella sammanbrott, demontera den kliniska utbildningen och, i förlängningen, läkarrollen?
Vad återstår då av hög kvalitet? Färdig läkare på sex år i stället för sju. Devalverad legitimation på examensdagen. Men ändå oinskränkt rätt att utöva ­läkaryrket, förskriva läkemedel, utfärda vårdintyg? Och snabbt vidare till ST, för att bli vad? Kirurg utan psykiatri­erfarenhet. Psykiater utan fördjupat kunnande från den somatiska vården.
Den »pre-ST« som planeras ersätta AT lämnar frågetecken. Kommer psykiatrin att kvarstå? Och varför ska vårt nationella AT-prov, som både utgör nationell kvalitetskontroll och möjliggjort amerikanskt godkännande av den svenska läkarutbildningen [6], tas bort?
Vi räds att utredarens radikala kunskapssyn, tillsammans med Sveriges Kommuner och landstings skrala kassa och Socialdepartementets vilja att skapa »förändringstryck« [7], i slutändan kan föra svensk sjukvård lika långt som svensk skola kommit på femtio år, och ta den svenska läkarkåren dit den svenska lärarkåren kommit.
Vi anser att framtidens läkare behöver samma grundläggande kompetens som dagens och gårdagens. Just att »kunna brett lite av alla områden« och besitta en basal behandlingsbok i huvudet, är förutsättningar för livslångt lärande och en trygg läkargärning. Dessa egenskaper står inte i konflikt med en vetenskaplig grundsyn eller den studentaktiverande undervisning som även vi drömmer om.
Låt oss förbättra vårt nuvarande sy­stem i stället för att, i den integrerande reformpedagogikens, EU-anpassningens eller sjukvårdsekonomins namn, revolutionera det. Varför devalvera läkarlegitimationen genom att göra en sjuårig utbildning sexårig? Som Stefan Lindgren skrev i Läkartidningen innan han blev särskild utredare: »En genomförd grundutbildning på sex år kan inte anses vara tillräcklig för att ge en allmän behörighet att självständigt utöva läkaryrket« [6].
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.