New Public Management är ett begrepp utan lukt eller smak. I fel sammanhang är det giftigt som arsenik, men med långsammare verkan. I korthet står begreppet för en företeelse som vuxit sig stark inom stora delar av den offentliga världen under några decennier.
Mycket förenklat kan man säga att New Public Man­agement är den offentliga sektorns sätt att applicera näringslivets och den industriella produktionens arbetssätt. Man delar upp vårdprocesser i småbitar, formaliserar, kontrollerar, ställer upp mätbara mål och satsar hårt för att uppfylla dem.
Komplexa mellanmänskliga kvaliteter inom vård och omsorg plockas sönder, rätas ut, moduleras och blir till linjära, mätbara processer i abstrakta flödesscheman, där delarna i bästa fall hänger ihop med varandra, i sämsta fall är helt disparata.
Under senare år har det dessutom blivit allt vanligare att stat och landsting ger ekonomisk belöning till dem som uppnår uppställda mål. Kömiljarden är ett av många exempel, där staten vill belöna kliniker och landsting som når vissa uppställda mål för att minska vårdköer. Målet är gott, men är medlen de rätta?
I ett aktuellt exempel från Kronobergs län framgår med förskräckande tydlighet att belöningssystemet inte är helt okomplicerat. Scenariot är följande: Barn och ungdomspsykiatrin brottas i stora delar av landet med svåra köproblem på grund av ökade psykiska problem bland barn och ungdomar.
BUP i Kronoberg är inget undantag. När regeringen presenterade sin kömiljard insåg BUP-ledningen att de egna resurserna inte skulle räcka till för att kapa köer till utredning och behandling, men man ville inte avstå från kampen om miljarden och beslöt därför att köpa utredningstjänster från det privata företaget Cereb AB. Till priset av 4–5 miljoner kr lyckades man så klara av kön till utredning, men insåg då att behandlingsresurser saknades.
Alltså blev man utan belöning, och det hela blev en rejäl förlustaffär med många missnöjda patienter och personal, som bland annat ifrågasatte kompetensen hos Cereb AB. Kunde det möjligen bero på att människor som söker vård fortfarande förväntar sig möten med närvarande, engagerade personer, inte med inhyrda testfunktionärer?
På lite håll ser det ut som om alla ansvariga gjort så gott de kunnat under de villkor som råder. Men för tio eller tjugo år sedan hade ingen chef i detta land kommit på tanken att köpa in en enda modul (utredning) för att lösa ett komplicerat problem som rör barns psykiska hälsa. Jag vill påstå att det är den industriella produktionsandan som gjort denna typ av beslut möjliga, ja näst intill självklara.
New Public Management har satt ramarna för beslutsfattarnas tankestilar och sätt att närma sig problem av vitt skilda slag. Fixeringen vid mätbara mål och snabba resultat innebär inte sällan att det bästa blir det godas fiende: Den goda viljan att göra vården säkrare och effektivare hotar att beröva den dess personliga, mellanmänskliga kärna. Kvalitet blir till (pseudo)kvantiteter. Begrepp som mening och sammanhang i familj och samhälle riskerar att förlora sin innebörd.
Och kontrollapparaten för att säkra måluppfyllelse blir alltmer omfattande medan tiden för personliga möten blir allt snävare. Hur många goda terapeutiska möten hade inte 5 miljoner kr kunnat räcka till?