I Läkartidningen 19/2012 (sidorna 936-7) förekom en debattartikel om den planerade omläggningen av ­läkarutbildningen författad av två läkarstuderande från Lund, Hannes Jansson och Karl Axel Lundblad. Artikeln är det viktigaste som skrivits i ämnet på länge, och författarnas argumentation bör studeras ingående av alla som är involverade i den nu förestående reformeringen. Men till deras synpunkter bör dessutom fogas ytterligare en aspekt.
Parallellt med att man utreder och diskuterar en omstrukturering av läkarutbildningen förs en annan och oberoende debatt, nämligen den som avser det faktum att den medicinska forskningen i Sverige sjunker i konkurrenskraft. Det är angeläget att det starka sambandet mellan dessa två frågor nu tydliggörs.
Tidigare sågs läkarutbildningen inte bara som en yrkesutbildning för en framtida gärning som praktiker, utan också som en akademisk grundutbildning för den som ville ägna sig åt vetenskaplig verksamhet inom det medicins­ka området. Den länge mycket framgångsrika svenska medicinska forskningen uppbars därmed i hög grad av personer som efter avslutad medicinsk grundutbildning valde att disputera i något prekliniskt ämne och därefter ­ägnade sitt kommande yrkesliv åt forskning och undervisning på heltid.
Också för den kliniska forskningen hade de starka prekliniska enheterna stor betydelse. Dels för att många av dem som senare blev framgångsrika kliniska forskare fick sin grundläggande utbildning i vetenskapligt arbetssätt under några år av ostörd heltidsforskning vid dessa enheter. Och dels för att framgångsrik klinisk forskning inte sällan baseras på samverkan med liv­aktiga prekliniska enheter.
Det är framför allt två viktiga inslag i den förändring av läkarutbildningen som för närvarande anses progressiv som – mot denna bakgrund – förtjänar att ifrågasättas. Det ena är att man vill bereda väsentligen ökat utrymme åt undervisning i sådant som »ledarskap« (riktad till studenter som vid starten av sin utbildning ofta är i 19-årsåldern), på bekostnad av kunskapsinhämtande i traditionella prekliniska och kliniska ämnen, trots att det framtida yrkeslivet kommer att erbjuda många tillfällen till förkovran i »ledarskap« för den som så önskar, men sällan ytterligare tillfällen att faktiskt i grunden förstå – och entusiasmeras för – till exempel sådant som den komplexa regleringen av syra–bas-balansen.
Det andra är att man vill beröva ämnesföreträdarna inflytande över studieplanerna och förstärka integreringen av de enskilda ämnena, vilket kommer att leda till ett osynliggörande av dessa. Enligt Jansson och Lundblad ska regeringens utredare, Stefan Lindgren, vid ett möte i Lund nyligen ha deklarerat att »vi måste sluta tänka i ämnen« – ett uttalande han tyvärr inte såg skäl att dementera i sin replik i Läkartidningen 20/2012 (sidan 1033).
En ambition att osynliggöra de kliniska ämnena i läkarutbildningen kommer dock – som väl är – att bli svår att förverkliga, eftersom det också i framtiden kommer att finnas personer som samtidigt är forskare/lärare och specialister i en viss klinisk disciplin, och som kommer att vara angelägna om att försvara sitt ämnes ställning och utrymme inom utbildningen.
Ett osynliggörande av de prekliniska ämnena – på det sätt som enligt Jansson och Lundblad redan skett i Lund – kommer å andra sidan mycket effektivt att förhindra all nyrekrytering av medicinare till dessa ämnen, och därmed medföra att de snart försvinner från de medicinska fakulteterna. Detta kommer att leda till att vi – när tidigare generationer av prekliniker har pensionerats – inte längre kommer att ha några lärare att uppbringa i ämnen som t ex anatomi, fysiologi och medicinsk kemi. Och det kommer också att resultera i att den redan låga andelen medicinare som väljer en framtid som heltidsforskare kommer att minska ytterligare.
Personer med annan grundutbildning än läkarutbildning kan självklart vara lika framgångsrika inom medicinsk forskning som de som har en sådan bakgrund. Men likväl kommer ett åtskiljande av medicinsk grundutbildning från basal medicinsk forskning att visa sig deletär för båda verksamheterna.
Vad som gör läget särskilt bekymmersamt är att de skador som ogenomtänkta reformer inom detta område kan komma att åsamka svensk medicinsk forskning och läkarutbildning kan befaras bli irreversibla. När en dag landets sista medicinskt utbildade anatom eller fysiolog avtackas med pension, och man plötsligt inser att behovet av undervisning inom dessa områden inte har upphört, kommer det att bli en mycket svår uppgift att återuppbygga enheter som kan förena grundutbildning i dessa ämnen med framgångsrik forskning.
När Högskoleverket för några år sedan utredde läkarutbildningarna i Sverige – under överinseende av samme Stefan Lindgren som av regeringen nu utsetts att ånyo utreda frågan – såg man skäl att som särskilt föredömlig lyfta fram den läkarutbildning i Lund som i hög grad utformats av just denne Stefan Lindgren. Till denna slutsats hade man omöjligt kunnat komma om man hade beaktat läkarprogrammets betydelse för den framtida tillgången på medi­cinska heltidsforskare, och inte heller om man hade funderat något på vikten av att vi också framgent har tillgång till kompetenta lärare i t ex anatomi.
Detta var dock två aspekter som HSV:s utredare inte fann skäl att alls beröra i sitt yttrande. En möjlig förklaring kan vara att ingen enda företrädare för något av läkarutbildningens prekliniska ämnen ingick i bedömargruppen.
Regeringen bör skyndsamt uppmärksammas på att frågan om den medicins­ka forskningens nedgång hänger nära samman med den om läkarutbildningens utformning. Hur många miljarder man än pumpar in i den biomedicinska forskningen kommer en fortsatt avakademisering av läkarprogrammet att leda till att Sveriges nuvarande nedgång i vetenskaplig konkurrenskraft accelererar.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.