Det finns inget vetenskapligt stöd för värdet av att publicera vårdresultat. I en Cochranerapport om öppna jämförelser [1] konkluderar författarna: »The small body of evidence available provides no consistent evidence that the public release of performance data changes consumer behaviour or improves care. Evidence that the public release of performance data may have an impact on the behaviour of healthcare professionals or organisations is lacking.«
I Sverige har tron på öppna jämförelser nått en religiös dimension. Kvalitetsregister­företrädare tillskriver oblygt sina ­register äran om behandlingsresultat förbättras trots att säkra samband om orsak och verkan sällan finns och samhällsströmningar som påverkar sjukligheten knappast beaktas. Barnatron har överförts till politiker och fött en sjukvårdsstruktur byggd på resultatredovisning, konkurrens och prestationsersättning kopplad till register och öppna jämförelser. Kärnan i läkekonsten, vården som inte kan styckas upp och ges förenklade mätetal, trängs bort.
En ny myndighet för vårdanalys ska utifrån öppna jämförelser vägleda konsumenterna. Väl i överensstämmelse med Cochranerapporten [1] kan myndigheten inte visa evidens för att primärvårdens vårdval leder till bättre kvalitet däremot till att välsituerade med högre utbildning gynnas [2].
Än värre är ekonomiska incitament kopplade till register. De är direkt skadliga. Registrens forskningspotential förstörs. Portarna öppnas för manipulation, fusk och felprioritering av behandlingsinsatser utifrån medicinsk etik. Läkarförbundet krävde i Almedalen 2011 att öppna jämförelser och register inte fick brukas på detta sätt: »Betalt för merarbete men inga resultatbaserade ersättningar – inte en ytterligare uppgift i en stressad vardag som används för att betygsätta.«
SFAM:s axiom är att kvalitetsregister ska vara validerade och vetenskapligt utvärderade i allmänmedicinsk vardag. Men landstingen får 100-tals miljoner av staten om de tvingar på primärvården ­specialistsjukvårdens demens- och palliativregister och ekonomistyr läkemedelsförskrivning. Registermålen leder till stelbenta och överdrivna utrednings- och behandlingsinsatser som är ­oetiska för multisjuka när en helhetsbedömning görs.
Socialdepartementet/Sveriges Kommuner och landsting främjar icke-evidensbaserade jämförelser. Socialstyrelsens läkemedelsindikatorer för de äldsta är teoretiska. Det är högst osäkert vad de säger om god läkemedelsbehandling i praxis. Nu ska indikatorerna prestationsersättas. Ersättningen appliceras på ett expanderat åldersintervall oförenligt med Socialstyrelsens ursprungsdata.
Strukturförändringar måste ske utifrån kunskap som balanserar ideologiska mode­svängningar. Allebeck påpekar: »Managementmodeller från industrin har alltför o­kritiskt introducerats utan anpassning till hälso- och sjukvården« [3]. Cochranerapporten [1] hade glatt Lars Werkö. SBU var på hans tid ett professionens organ för evidensbaserad vård, självständigt om än statsunderstött. I dag brukas SBU-företrädare som galjonsfigurer i statliga politiserade utredningar. Dess ordförande är arvoderad styrelsemedlem i Svenskt Näringslivs »OmVård«, som med sin webbplats vill omdana den offentliga vården på basen av öppna jämförelser. SBU är med Stefan Carlssons förslag till ny myndighetsstruktur på väg in i en jättelik administration, där dess uppdrag riskerar att tunnas ut, mista sin trovärdighet och sälta. Lars Werkö kunde med en kunskapsbaserad rapport [4] göra ett viktigt inlägg om vårdens medicinska innehåll och värde i försvar mot den tidens förenklade kritik av den svenska välfärdsmodellen. Det var 90-talskris och starka särintressen drev fram new public management. Den svenska läkarkåren behöver fundera på vem som i framtiden ska bevaka att sjukvårdsstrukturen blir ­evidensbaserad.