Barn som är föremål för insatser från socialtjänsten har ofta större problem med hälsan än andra barn [1]. I enlighet med hälso- och sjukvårdslagens intentioner om vård på lika villkor efter behov borde dessa barn prioriteras av samhällets verksamheter, på samma sätt som barn med kroniska sjukdomar. Att så inte sker får allvarliga konsekvenser för barnens hälsa och livschanser.
En aktuell rapport [2] har gjorts, ba­serad på intervjuer med tjänstemän vid offentligt finansierade verksamheter i Stockholms stad och Stockholms läns landsting samt en genomgång av 12 ­familjehemsplacerade barns socialtjänstakter. Barnen hade under sin ­placering fått neuropsykiatrisk diagnos. Även tillgängliga dokument från förskola, skola samt ­hälso- och sjukvård gicks igenom. Socialtjänstakterna visade på stora hälsoproblem. Flera av barnen hade ­utvecklingsförseningar och avvikande beteenden sedan tidig ålder, vilket inte alltid uppmärksammats av hälso- och sjukvården före placeringen. Beteendeproblemen förstärktes i stressande situationer. Vissa barn upplevde att deras besvär försvårade relationerna med andra barn och vuxna, vilket ytterligare försämrade deras psykiska hälsa. Barnen hade även återkommande och ihållande somatiska hälsoproblem (till exempel astma, allergi, eksem, syn- och hörselproblem, mag–tarmproblem), som inte blev ade­kvat omhändertagna. Det är också svårt med kontinuitet i vården när barn placeras utanför det egna landstinget.
Intervjuerna med tjänstemännen gällde både barn som omhändertagits och barn som var föremål för socialtjänstinsatser men som bodde med sina biologiska familjer. Ett grundläggande problem är att många viktiga verksamheter inom hälso- och sjukvården för barn (barn- och ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatri, habil­itering) förutsätter att föräldrarna ­aktivt efterfrågar vård för sina barn. Föräldrarnas problematiska situation gör dock att de inte söker vård.
Flera av tjänstemännen påtalade bristen på samordning och samverkan mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola och förskola och efterfrågade mer styrning och incitament för att bättre kunna stödja hälsan bland barn som är föremål för socialtjänstinsatser. Många påpekade strukturella barriärer som brist på gemensamma arenor för samverkan sedan familjecentraler lagts ned och att omorganisationer och privatiseringar försvårat samarbete.
Hälso- och sjukvårdens verksamheter borde samordnas bättre och på ett mer systematiskt och strukturerat sätt medverka i behovsbedömningar inför placeringar av barn och i utformningen av hälsostödjande insatser. Flera intervjuade ansåg att hälso- och sjukvården behöver få en mer framträdande roll och åta sig ett större ansvar för barnens hälsostöd. Förslag till förbättringar inkluderade ökad kapacitet och tydligare uppdrag till barnhälsovård, barn- och ungdomspsykiatri och habilitering för insatser riktade till barnen och deras familjer. Individuella hälsoplaner för barn som omhändertas skulle kunna användas för att samla dokumentation från berörda aktörer och vara ett instrument för bättre uppföljning. Familjer och socialtjänst behöver tydligare ingångar till hälso- och sjukvården och mer lättillgängliga mottagningar som familjecentraler och ungdomsmottagningar. Barnen behöver tydligare företrädare (ombud eller liknande) eftersom de saknar egen röst och egna fungerande företrädare.
Bristande samverkan har påtalats i flera tidigare studier. Hjern och Vinnerljung konstaterade 2002: »It is a sad fact that child health and child welfare services tend to run in parallel tracks in many European societies« [3]. Studier från Malmö [1] och Socialstyrelsen [4] samt Barnombudsmannens årsrapport 2011 [5] visar liknande resultat. Uppföljande studier av barn som växt upp i hem med socialbidrag eller i fosterhem visar påtagliga överrisker för dödlighet och psykisk sjukdom [6, 7], vilket understryker betydelsen av förbättrad samverkan.
I stadsdelen Rinkeby–Kista (cirka 45 000 invånare) tar socialtjänsten varje år emot cirka 1 500 anmälningar om barn som misstänks fara illa, ofta på grund av akuta familjeproblem med inslag av våld. Omkring 40 procent av anmälningarna leder till en social utredning. För närvarande är 110 barn placerade i familjehem. Förekomsten av barnfattigdom i stadsdelen överstiger 50 procent, jämfört med 12 procent i ­riket [8]. Andelen är ännu högre bland barn 0–5 år. Bland barn födda 2008 anmäldes 21 per 1 000 barn till socialtjänsten, jämfört med 4 per 1 000 barn i Stockholms län [9]. Trots att anmälningsfrekvensen i Rinkeby–Kista är fem gånger högre än länsgenomsnittet menar många att behovet är ännu större.
Statistiken talar sitt tydliga språk. ­Tidiga insatser behövs i ett område som Rinkeby–Kista för att förbättra hälsan bland alla barn, men i synnerhet för barn med socialtjänstinsatser. Utveckling av föräldrastöd och föräldrautbildning behövs, liksom arenor för dessa möten. Framför allt krävs en strukturerad samordning och styrning av det fragmenterade samhällets ansvar och resurser, för barnens bästa.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.