Som läkarkandidat har jag återigen blivit kallad »lilla flicka« av min handledare inför en patient. För mig är detta ett lika märkligt språkbruk som när driftiga personer av det ena könet stämplas som duktiga »kvinnliga kirurger«, »kvinnliga ­poliser« och utövare av »damfotboll«. Först när vi med vårt språk visar att den icke namngivna neurokirurgen eller sjukhuschefen lika gärna kan vara en hon som en han, kan vi angripa uppfattningen att mannen är norm för mänskligheten. Dessa ojämlikheter är i grunden en patientsäkerhetsfråga. Hjärtinfarkt får inte missas även om den sker tyst i det kvinnliga hjärtat.
Aktuell forskning [1] visar att kvinnor som ligger inne efter hjärtinfarkt har mycket högre dödlighet än män och att hjärtinfarkt ofta missas hos kvinnor. Kvinnor får även vänta längre på kataraktoperation än män [2], och män får dyrare och mer moderna läkemedel. Dessa resultat rimmar illa med Hälso- och sjukvårdslagens 2 §: »Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.«
För att män och kvinnor ska få bästa hälsa krävs lika tillgång till evidensbaserad vård. Skillnaderna måste synliggöras för att våra begränsade sjukvårdsresurser ska hanteras på bästa sätt. Vi behöver se hur vi agerar som läkare i förhållande till patienternas kön, och hur vårt agerande påverkar vårdens utfall. Att flertalet nationella kvalitetsregister för könsuppdelad statistik gör att skillnader i utfall för kvinnors och mäns sjukvård kan utvärderas. Eftersom medicinsk grundforskning och läkemedelsforskning är utförd på män blir detta nödvändigt för att garantera god behandling, optimal medicinering och effektiv rehabilitering även för kvinnliga patienter.
Bristen på jämställdhet i vården drabbar också läkare. En studie från Umeå universitet med över 300 specialistläkare visar att manliga läkare i högre utsträckning tycker att genus är mindre viktigt i professionella relationer [3]. Detta gällde särskilt de manliga kirurgerna. Hälften av läkarspecialiteterna är inte jämställda. En del, som högstatusspecialiteten neurokirurgi, har långt över 90-procentig manlig dominans [4].
Min hypotes är att läkarens grad av medvetenhet om genus och jämställdhet formar arbetsklimatet, vilket i sin tur påverkar könssammansättningen hos specialiteterna. Jag hoppas, i likhet med Läkarförbundet, att kvinnliga och manliga läkare ska kunna välja specialitet efter fallenhet och intresse utan att mötas av tvingande föreställningar och värderingar, och att yrket framgångsrikt ska gå att kombinera med familj och fritid.
Vi bör se till att genus- och jämlikhetsperspek­tivet ingår i läkarutbildningen på samma självklara sätt som etiken och den vetenskapliga metodiken gör i dag. Genom att revidera universitetens eget utbildningsmaterial även utifrån ett genusperspektiv och ge utbildare en genusutbildning kan vi lägga grunden för jämställd vård för alla våra patienter. När läkarutbildningen nu ses över för första gången sedan år 1969 har vi tillfälle att införliva genusperspektivet i den nationella utbildningsplanen, och lära av våra världsledande kvalitetsregister.
Jag efterfrågar väl valda, standardiserade utvärderingsfrågor för läkarprogrammets kurser som även tar med jämställdhetsfrågor som kvalitetsmått. Det kan hjälpa oss att jämföra skillnader i utfall på institutionsnivå, och att finna bästa sätt att skapa lika villkor för blivande kvinnliga och manliga läkare.
För en jämställd profes­sion och vård på lika villkor måste vi vara medvetna och intresserade. Vi måste ha mod att ifrågasätta rådande genusstrukturer, och vi måste ha förnuft att se olikheterna hos våra manliga och kvinn­liga patienter. I slutändan vinner både män och kvinnor på en jämställd vård – oavsett om de är ­läkare eller patienter.