I debatten om ny tillsynsmyndighet saknar jag en diskussion om vad som var fel på den gamla, och vad som skulle bli bättre med den nya (okej, bra att skilja den normerande verksamheten från tillsynen, det fattar jag väl). Gör man inte det blir den nya tillsynen lika bristfällig som den gamla, och mina skattekronor går åt till nya lokaler, ny generaldirektör, kickoffmöten och ändlösa »bygga bo«-aktiviteter på tjusiga konferensslott.
Jag började som tillsynsläkare 1991 på en av de nybildade regionala tillsynsenheterna. Vi var ett entusiastiskt och ganska kompetent gäng som försökte lära oss vad »systemtillsyn« egentligen var, och tillämpa det. Vi lyckades i viss mån med det, och fick en del glada tillrop från sjukvården.
När jag slutade på myndigheten år 2000 var de största bristerna i tillsynsverksamheten enligt min uppfattning:
1. Verksamheten var nästan helt ärendestyrd, dvs den proaktiva tillsynen obefintlig. Till exempel kunde man ha använt föreskriften om kvalitetssystem i sjukvården och gjort revisionsbesök med hjälp av denna. Detta tappade man helt på golvet.
2. Usel uppföljning av myndighetsbeslut.
Genom information via medierna (»omvärlds­analys« tror jag är den korrekta termen), och personligt engagemang i några tillsynsärenden, är min uppfattning att tillsynen har utvecklats mot inkompetens och, än värre, tandlöshet. Ska man nu roa sig med ett antal miljoner skattekronor till omorganisering ser jag gärna att tillsynen utvecklas till ett vasst verktyg för att förbättra den inte speciellt lysande patientsäkerheten i svensk sjukvård.