När studenter, ivriga att få höga betyg, frågar mig om mina bedömningskriterier, citerar jag Stig Larsson. Dock inte den framlidne deckarförfattaren, som stavade förnamnet Stieg. Utan dramatikern, från en intervju där han myndigt slog fast: »Jag vet när det är bra. Jag kan inte säga varför, jag bara vet.«
Han uttalade sig om hur han bedömer en texts kvalifikationer, förlitar sig på det som sitter i ryggmärgen. »Tyst kunskap«, hette det förr.
Den student som vill ha mina »kriterier« redovisade, förväntar sig förmodligen något »kvantifierbart« till svar. Och får genast något klentroget över sig, tänker förmodligen: »Det där flummet ska du få äta upp vid kursutvärderingen.«
För så är det numera: studenterna, lärlingarna, utvärderar mästaren. Trots att jag till skillnad från dem kan hantverket. Genom lång träning. Många års idog sådan. Hur annars utveckla ett professionellt omdöme?
Detta omdöme, som jag tryggt lutar mig mot och litar på i alla väder, betyder inte ett smack längre. Inte när »kunden«, studenten, utvärderar med avseende på »kundnöjdhet«. Och kunden har alltid rätt. Är han missbelåten, får jag fan.
Häromveckan föreläste jag i Stockholm vid ett välbesökt seminarium som Läkaresällskapet och Läkarförbundet arrangerade. Om den förändrade läkarrollen. Från stark ställning för doktorn till kugge i maskineriet.
Det som pågår drabbar inte bara läkare. De professionella berövas överallt sin makt. Det gäller även journalister och högskolelärare, bland många andra. Särskilt anmärkningsvärt och alarmerande när det gäller läkare, tidigare en mycket stark professionell grupp. Nu attackerad – och försvagad.
Det var skrämmande, på gränsen till hårresande, berättelser från vitrockar, från Lund i söder till Umeå i norr, jag fick mig till livs under det angelägna seminariet. Det professionella omdömet underkänns, exemplen är hur många som helst och drabbar såväl välmeriterade överläkare som ST:are.
Andra krafter som styr. I ena änden ekonomismens agenter, räknenissarna. I den andra »kunderna«, i detta fall patienterna. Ideologiskt görs det om till »demokrati« och »patientinflytande«. Låter bättre. Nyspråk.
Konsekvensen – den allvarligaste – av den pågående nedvärderingen av de professionella är att det personliga ansvaret försvinner. Som blott en kugge i hjulet, en anonym del av systemet, förväntas man inte ta något personligt ansvar. Systemet blir därmed ansvarslöst. Ingen att ställa till svars. Oavsett om »kundnöjdhet« råder eller icke.
Detta kan man också avläsa av förtvivlade eller argsinta insändare och inifrånreportage. Nedförsbacke råder.
Hur återställa?All makt åter till professionerna!
Elitstyre – inte pseudo­demokrati!
Kunden har nämligen inte rätt, inte när det gäller kvalificerade tjänster.