Anne Brynolf tar i sin reflexion (45/2012, sidan 1995) upp frågan »Hur gick det för patienten?« och anser det vara av »stort professionellt intresse« att i efterhand ta del av journalhandlingar hos patienter som korsat ens väg. Detta synes mig självklart.
Vi är i gott sällskap. När min gamle chef, professor Jan Waldenström, blev redaktör för Acta Medica Scandinavica övervägde han att ha ett stående inlägg på temat »What happened to the patient?« (Se t ex Aronsen KF, Torp A, Waldenström JG. What happened to the patient? A case of carcinoid syndrome followed for eight years after palliative liver resection. Acta Medica Scandinavica. 1976; 199:327-9.) Sådant är lärorikt för alla läkare.
De flesta som blir sjuka vill söka en läkare som förstår sig på deras sjukdom. Härför krävs god utbildning, teoretisk och praktisk, och erfarenhet. Viktigt är litteraturstudier, diskussioner med dem som »vet mera«, allmän nyfikenhet och önskan att lära sig nytt. Professor Lars Werkö betonade chefen som föredöme, men mycket annat kan bidra till kunskapsinhämtande och utveckling.
Det är alltså fråga om vad man nuförtiden kallar »livslångt lärande« på alla plan. Därför får inte läkare hindras från att bli goda, kunniga och erfarna genom införande av mindre väl genomtänkta lagar.
