Lagen bygger på uppfattningen att missbruk i huvudsak är ett socialt problem. Den har sitt ursprung i 1913 års alkoholistlag, som 1954 övergick i nykterhetsvårdslagen (NvL 1954:579). Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) trädde i kraft 1982, och har sedan dess kompletterats och ­reformerats »kosmetiskt« utan att ändringarna fått någon större betydelse för vården av människor med beroendeproblem (senaste revision 1988:870).
Lagen saknar stöd i den kunskap vi har i dag om orsakerna till missbruk/beroende. Inom sjukvården ses beroendeproblem huvudsakligen som ett medicinskt tillstånd, och stora landvinningar har under senare år gjorts med detta synsätt. Det behöver inte betyda att man bortser från sociala faktorer, men att enbart se missbruk/beroende som en social störning har inte visat sig vara en fruktbar väg.
Kommunerna använder LVM mycket ojämnt. Tillämpningen förklaras mest av hur man erbjuder unga och vuxna annan evidensbaserad vård in­nan skyddslagen tillämpas. Det innebär både rätts­osäkerhet och vård som inte är på lika villkor för den enskilde. LVM är svår att tillämpa. Kommun­ernas inställning varierar, tyvärr ibland med hänsyn till ekonomin, trots att det sägs att den inte ska få ha inverkan. En LVM-plats i sex månader kostar cirka 600 000 kronor, och många placeringar påverkar naturligtvis en kommuns ekonomi.
Socialsekreteraren som gör utredningen vet av erfarenhet att många missbrukare lovar att ställa upp på frivilliga insatser när ärendet ska behandlas i förvaltningsrätten, men att löftena tyvärr ofta är kortlivade. Patienten placeras frivilligt men avviker nästan omedelbart och fortsätter sitt destruktiva missbruk, och processen måste tas om.
Lagen bortser helt från att vid ett svårt beroende har patienten ett tvångsmässigt beroende av narkotika, tabletter och/eller alkohol och gör vad som helst för att fortsätta bruka dem. Tyvärr hinner många dö innan de får hjälp. Massmedierna ger ständigt exempel på detta.
Vid beslut om behandling enligt LVM skickas personen till en institution, många gånger långt från hem­orten, vilket försvårar utslussningen. Kvaliteten på vården är ojämn, handlingsplaner fungerar sällan vid hemkomsten och ofta saknas psykiatrisk kompetens. Det är klart att socialtjänsten ibland uttrycker att en placering enligt LVM är dyr och ineffektiv och alltför ofta resulterar i återfall och en ny missbruksperiod när man kommer hem. Därtill kan exempelvis inte underhållsbehandling med metadon ges till heroinmissbrukare eftersom detta inte medges i lagen.
Missbruksutredningen (SOU 2011:35, del 2) analyserar tillämpningen av LVM i kapitel 16 (sidorna 603–28) i betänkandet och redovisar att man redan i den översyn som gjordes 2004 konstaterade att människor med tungt missbruk inte får den vård och omsorg och det samhälleliga stöd de behöver. Kommunernas insatser svarar inte mot de behov som finns. Långsiktighet, uthållighet och planering är avgörande förutsättningar för att lyckas i missbruksvård.
LVM ska användas vid destruktivt missbruk när frivilliga insatser inte hjälper och när minst en så kallad specialindikation föreligger (hälsorisk, social risk eller skaderisk). Utredningen görs av socialsekreterare och lämnas till socialnämnden, kompletterad med läkarintyg. Begäran om tvångsvård skickas till förvaltningsrätten som (i de allra flesta fall) beslutar om tvångsvård. Ett omed­elbart omhändertagande kan ske när det föreligger akut livsfara. Detta viktiga medicinska beslut får tas av socialnämndens ordförande: en folkvald politiker, vanligen utan medicinsk utbildning.
Missbruksutredningen konstaterar att det finns problem i gränsdragningen mellan LVM och LPT (lagen om psyk­i­atrisk tvångsvård). Undersökningar ­visar att tre gånger fler personer med missbruksdiagnos vårdas enligt LPT än enligt LVM. Det finns en hög grad av samsjuklighet, det vill säga personer med missbruk/beroende har även annan psykiatrisk sjukdomsdiagnos. Detta gäller även dem som dömts till rätts­psykiatrisk vård och förklarar delvis de långa vårdtiderna enligt LPT.
Missbruksutredningen påtalar att tvång innebär att den enskildes själv­bestämmanderätt upphävs och att hans eller hennes autonomi starkt inskränks. Tvångsinsatsen kan dock motiveras om den bidrar till individens tillfrisknande eller bryter ett akut missbruk där insatser inte tas emot frivilligt av den enskilde. Samtidigt måste man självfallet eftersträva ett minimum av integritetskränkning. Vården måste utformas så att den känns meningsfull för den enskilde.
Trots att LVM funnits i över 30 år finns allvarliga brister som kan sammanfattas i följande punkter:
• Stora skillnader i hur LVM tillämpas över landet leder till rätts­osäkerhet för den enskilde.
• Samsjukligas behov tillgodoses inte inom vård enligt LVM eller LPT.
• Behandlingsinnehållet inom vården enligt LVM brister även för andra grupper än samsjukliga.
• Samspelet mellan tvångsvård och den fortsatta vården fungerar dåligt.

Dessa brister skapar uppfattningen att tvångsvården inte är meningsfull och minskar möjligheterna till rehabilitering. Medicinska insatser vid missbruk/beroende av alkohol och narkotika bör ges inom hälso- och sjukvården. Det innebär att den medicinska indikationen förtydligas och läggs till den organisation inom vars kompetensområde de medicinska bedömningarna görs. Att utföra vård med hjälp av tvång är en grannlaga uppgift som kräver specialkompetens, och det innebär fördelar om denna kompetens samlas inom en organisation och under en lagstiftning.
LVM är en föråldrad lag som trots tydliga rekommendationer från Missbruksutredningen riskerar att leva kvar. Lagen leder till att människor med missbruk/beroende inte får evidensbaserad vård för detta och inte heller relevant psykiatrisk vård. Den psykiatriska vården delas dessutom in i ett A-lag och ett B-lag, där B-laget utgörs av människor med missbruk/beroende.
Ett gravt beroende med tvångsmässigt drogbruk är en allvarlig psykisk störning. God vetenskaplig evidens finns i dag för detta. Därför kan LVM inrymmas i den nya psykiatrilagen. ­Socialtjänstens insatser är ett viktigt komplement, men sjukvården måste ges huvudansvaret att hantera problem med missbruk/beroende. Om samma vård­givare behandlar den psykiatriska problematiken enligt evidensbaserade metoder blir vårdtiderna kortare, kränkningen av den personliga integriteten mindre och den alkohol- och narkotikarelaterade dödligheten kan minskas.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.