Patientdatalagen [1] och sekretess­lagen [2] har stiftats för att skydda patienten och öka dennes integritet. Detta är ytterst viktigt. Vi vill inledningsvis poängtera att även vi anser att alla överträdelser mot tystnadsplikten, liksom otillbörlig åtkomst av journaluppgifter, är allvarliga företeelser som aldrig ska accepteras.
Vi vill belysa patientjournalens mångskiftande betydelse även som läromedel i blivande specialisters utbildning.

Patientjournalen är ett nödvändigt – och inom vården det enda befintliga – dokumentationsredskapet för kliniskt arbetande läkare. Med hjälp av journal­uppgifter kan vi följa ett vårdförlopp och inhämta och spara information som är nödvändig för vården av patienten. God och noggrann dokumentation är en förutsättning för patientsäker vård. Lika fundamentalt är att vi som deltar i vården av patienten kan ta del av all tillgänglig information. Vårdförlopp består ofta av frekventa, korta inläggningar, och däremellan mottagningsbesök hos olika specialister, vilket ytterligare skärper kraven på effektiv dokumentation och informationsöverföring.

Läkare som genomgår specialistutbildning (ST-läkare) måste kunna följa sina patienters hela vårdförlopp, även om man deltar aktivt endast i beslut rörande delar av förloppet. Variationerna i sjukdomsförloppen är stora, och förutbestämda tidsramar oftast omöjliga att definiera. Kliniska erfarenheter förvärvade genom patientarbete varvat med relevanta teoretiska studier är avgörande för den blivande specialistens framtida skicklighet. Att göra uppföljning av ett vårdförlopp olagligt eller juridiskt tvivelaktigt kan få mycket olyckliga konsekvenser för kompetensutvecklingen. Tillfällen att skaffa erfarenheter om hur till synes godartade sjukdomstillstånd visade sig vara allvarliga (t ex huvudvärk/hjärntumör, pneumoni/lungemboli) får aldrig fråntas en blivande medicinsk specialist i svensk sjukvård.
Otrygghetskänslan i att inte säkert veta om man kan kontrollera uppgifter i patientjournalen kan skapa behov av egna parallella anteckningar vid sidan av journalen, vilket i sig är en patient­säkerhetsrisk. Genom att skapa rädsla och osäkerhet i att följa patienterna finns risken att det drivs fram en läkargeneration som undviker att ta ansvar och engagera sig i patientens helhets­situation. Detta kan drabba de svårast sjuka och mest sårbara patienterna och leda till försämrad patientsäkerhet.
Som studierektorer vill vi också särskilt fästa uppmärksamhet på att det i läkarnas specialisttjänstgöring, förutom kliniskt arbete, också ingår utveckling av kompetens inom medicinsk vetenskap och utvecklingsarbete [3]. Ret­rospektiva och longitudinella vetenskapliga studier har sedan länge ingått i medicinskt arbete, ett arbetssätt som innebär att enskilda patientförlopp följs under lång tid. Genom dessa studier förvärvar ST-läkaren »förmåga till ett vetenskapligt syn- och förhållningssätt«, mål som formulerats i författningen. Dessa studier kan ofta bygga på patientjournaler eller register. Risken är överhängande att en snävare tolkning av patientdatalagen kraftigt motverkar dessa delmål.

Syftet med patientdatalagen är enligt 1 kap 2 § att »Informationshanteringen inom hälso- och sjukvården ska vara organiserad så att den tillgodoser patientsäkerhet och god kvalitet samt främjar kostnadseffektivitet«. Vidare stadgas i 3 kap 2 § skyldigheten att föra patientjournal: »Syftet med att föra en patientjournal är i första hand att bidra till en god och säker vård av patienten. En patientjournal är även en informationskälla för patienten, uppföljning och utveckling av verksamheten, tillsyn och rättsliga krav, uppgiftsskyldighet enligt lag samt forskning.« I 4 kap 1 § anges om inre sekretess: »Den som arbetar hos en vårdgivare får ta del av dokumenterade uppgifter om en patient endast om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården.«
Formuleringen i 4 kap 1 § har väckt frågor om bland annat gemensamma storronder, läsning av patientjournaler inför jourtjänstgöring och i utbildningssyfte samt kliniska fallbeskrivningar. Svaren på dessa frågor måste klargöras. Det är orimligt att man som tjänstgörande läkare ska vara rädd för att bryta mot lagen då man vill ta del av nödvändig information eller när man ägnar sig åt kvalitetsarbete för att förbättra vården.
Det är också orimligt att rätten att följa upp ett vårdförlopp, ägna sig åt patientfokuserat kvalitetsarbete, forskning etc kan skilja sig åt mellan olika verksamhetsområden beroende på vårdgivarens/verksamhetschefens beslut. Det bör finnas en enhetlig praxis med möjlighet till undantag i vissa fall.

För att skapa stabilitet och trygghet i tillämpningen av patientdatalagen måste frågorna besvaras om hur ett vårdförlopp/en vårdprocess definieras, liksom hur förutsättningarna att följa upp en vårdprocess i utbildnings- och lärdomssyfte kan säkras. Dessutom måste definitionen av begreppet vårdgivare förtydligas.
Patientdatalagen kan, om den tolkas på ett olyckligt sätt, försämra kvaliteten på blivande specialister och i förlängningen även försämra vården och patientsäkerheten.

Journalen är läkarkårens arbetsverktyg och beskriver patientens sjukhistoria. Den är också ett för läkarkåren viktigt sätt att lära sig av egen erfarenhet. Vårt yrke innebär ett livslångt lärande som tillhör vårt åtagande och vår nödvändiga yrkesutveckling.
Det finns ingen motsättning mellan patientdatalagen och offentlighets- och sekretesslagen. Journalen bör vara öppen för patienten och för dem som vårdar henne eller honom. Det gagnar hela vårdprocessen och ökar patientsäkerheten. Mer komplicerat än så behöver det inte vara.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.