I Sverige förlorar årligen 3 000–4 000 barn en förälder. Det innebär att varje dag nio barn i vårt land förlorar en förälder. Felix är ett av dem:

Felix, som precis fyllt fem år, kliver in i sjukhuset med tunga steg. Hans mamma ligger i en kall, smal säng. Hon är så sjuk att hon snart inte kan fortsätta andas. Ingen har sagt det, men Felix förstår. Där på sjukhuset jobbar Cecilia, den snälla sköters­kan. Felix får hjälpa henne att fördela piller i medicinkoppar och mata akvariefiskarna.
Den kvällen då mamma slutar att andas finns Cecilia där. Hon lyfter upp Felix i sin famn och viskar att »nu åker nog mammas ande ut genom det öppna fönstret«. Det tror inte Felix men han är glad att hon berättar för honom vad hon tror. Han är glad att Cecilia är där. Hon är den enda som verkligen har sett honom.

För ett barn som lever med en svårt sjuk eller döende förälder omkullkastas all trygghet. Det är anmärkningsvärt hur osynliga barnen är, både under sjukdomstiden och tiden som följer efter dödsfallet. Barnen lämnas ofta utanför och den kvarlevande föräldern får på egen hand och utan stöd från samhället kämpa med sitt föräldraskap, trots att hon eller han befinner sig i svår kris.
2010 kom nya regler i hälso- och sjukvårdslagen som säger att barn med en döende förälder ska erbjudas råd, stöd och information av sjukvården utifrån sina behov. Men tar vården sitt ansvar? Felix fick inte något stöd. Ingen information. Han hade tur som mötte en sköterska som ser sitt arbete i ett stort perspektiv.
Ett sorgearbete påbörjas under sjukdomstiden. Om man som anhörig får vara delaktig, får chans att ställa sina frågor till läkare och får vara nära den sjuke, så finns en förberedelse som blir viktig då döden inträffar. Det gäller för vuxna anhöriga såväl som för barn.
Forskarna Mikael Rostila och Jan Saarela publicerade en studie 2011 [1] som visar på ökad för tidig dödlighet för barn som förlorar en förälder under uppväxten. Det är oroväckande och allvarligt att ett sådant forskningsresultat i så hög grad lämnats i tystnad.
Forskningen visar alltså att sorg är hälsovådligt, och därför måste sjukvården förändras. För att de nio barn om dagen som förlorar en förälder inte ska behöva leva i sin sorg så osynliga som de gör i dag, kräver vi:
• Förändra vårdutbildningarna, förbered studenterna i hur man möter barn.
• Fortbilda sjukvårdspersonal i bemötande av barn.
• Se de anhöriga, både vuxna och barn.
Låt barnen få vara delaktiga, låt dem finnas med i sjukrummen, i dödens väntrum och i sorgen.