Hjärtinfarkt är den främsta orsaken till dödlighet i den industrialiserade och snart även i resten av världen.
För 50 år sedan bestod behandlingen endast av 4–6 veckors absolut vila på sjukhus. Under dessa veckor dog 30–40 procent av patienterna, många av dem i plötsligt hjärtstillestånd. I dag, med avan­cerade farmaka och snabb perkutan koronar intervention (PCI), är sjukhusmortaliteten mindre än 5 procent, och 90 procent av hjärtinfarktpatienterna lever efter ett år. Behandlingen kan komma att ytterligare förbättras, men med den nutida låga sjuk- och dödligheten är de möjliga vinsterna rätt små.
Framtidens stora utmaning är att förhindra att man över huvud taget insjuknar i hjärtinfarkt – ett mål som kan tyckas utopiskt men som ändå är högst realistiskt. Men realiserandet av denna vision kräver inte bara medicinsk kunskap utan dessutom och i högsta grad politiska krafttag och ett samhälle som prioriterar goda levnadsvanor. Vi vet att ett begränsat antal riskfaktorer ligger bakom bortemot 90 procent av alla hjärtinfarktinsjuknanden.
Cigarettrökning är globalt den vanligaste undvikbara källan till förtida sjuk- och dödlighet. Rökning ansvarar för hälften av alla förtida dödsfall, var­av ca 50 procent i hjärt–kärlsjukdom. Även passiv rökning ökar risken för hjärtinfarkt. Nyligen rapporterade en tysk studie om en minskning av infarktförekomsten med hela 25 procent bland icke-rökare efter införandet av rökförbud.
Rökstopp är kanske det mest uppenbara målet vid kardiovaskulär prevention, men också fysisk inaktivitet, ohälsosamma matvanor, bukfetma, hyper­toni, hyperkolesterolemi och diabetes mellitus är påverkbara riskfaktorer.
De flesta individer är väl medvetna om dessa samband, och man kan hävda att det är upp till var och en att agera utifrån denna information och att det inte är ett samhällsansvar vilket val den enskilde gör. Många hävdar att den som vill röka ska få göra det utan att samhället agerar storebror. Men sjukvård är dyrt, och kan man förhindra en hjärtinfarkt innebär det, förutom ett minskat individuellt lidande och förkortat liv, en betydande samhällsekonomisk vinst.
Här finns behov av politiska insatser. Man kan jämföra med att vi i trafiken accepterar samhällspåbud och vissa inskränkningar i den personliga friheten, som t ex lagen om bilbälte och hastighetsbegränsningar, för att spara liv och motverka kroppsskador.
Varför skulle samhället inte på liknande sätt via lagstiftning mot eller beskattning av det som är ohälsosamt göra de hälsosamma valen attraktiva och billiga, och därigenom kunna medverka till en förbättrad folkhälsa? Tobaksfrågan är ett strålande exempel på hur effektivt ett genomtänkt och klokt politiskt beslut kan vara. Vi föreslår inte förbud mot att leva osunt, det valet måste varje individ kunna göra själv, utan politiska beslut som underlättar de för hälsan gynnsamma valen.
Statliga styrmedel kan påverka beteende och konsumtionsvanor. Inom vissa områden är det inte tillräckligt med nationella åtgärder. Vi vet att när Sverige för ett antal år sedan ­radikalt höjde skatten på cigaretter kringgicks detta välmotiverade beslut genom cigarett­smuggling från lågskatteländer, och avsikten uppfylldes inte. Gemensamma EU-regler för tobaksbeskattning och reklam är nödvändiga om vi ska nå dit vi önskar. Sätt ett mål att rökning inte ska förekomma i EU-länder efter 2030!
Vi vill att våra politiska makthavare ska fatta följande politiska beslut för att minska befolkningens hjärtinfarktrisk:
• Höj tobaksskatten.
• Förbjud rökning i all offentlig miljö, även utvalda platser utomhus såsom parker och hållplatser.
• Öka möjligheten till motion, bygg fler cykelbanor och motionsslingor, och återinför daglig skolgymnastik. Lägg lika mycket pengar på detta som på elitidrottsarenor.
• Ge möjlighet till att bryta långvarigt stillasittande i skolor och på arbetsplatser.
• Momsbefria frukt och grönsaker och subventionera konsumtion av dessa produkter i skolbespisningarna (vilket lär barn på ett tidigt stadium att äta frukt och grönt).
• Öka skattebelastningen på socker och produkter med hög sockerhalt, och förbjud användandet av transfetter.
• Stimulera livsmedelsindustrin till att minska tillsatser av salt och socker i matvaror samt till en ökad medvetenhet om fettkvalitet.
• Ge företag vars anställda får träna på arbetstid någon form av subvention.
Världshälsoorganisationen, WHO, anser att merparten av all hjärt–kärlsjukdom kan förebyggas med en kombination av individens egna levnadsvanor och samhällets understödjande lagstiftning. Vore det inte dags att även vi i Sverige och i EU radikalt minskar risken för en dödande sjukdom som oftast kan förebyggas? Kunskapen har vi!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.