På regeringens webbplats kan man läsa en aktuell rapport av Socialdepartementets analytiker Anders Ekholm. Rapporten handlar om framtidens vård och har den spännande titeln »Empati och hightech«. Eftersom Socialdepartementet på knappa 60 sidor lyckas bräcka alla utopier/dystopier från det gångna och innevarande årtusendet kan den vara värd en kommentar.
Ekholm har gripit tag i några av dagens megatrender för att ge läsaren en bild av hälso- och äldrevården i Sverige år 2050. Hightech dominerar. År 2050 ­sitter medborgaren uppkopplad i sin ­lägenhet och ordinerar prov på sig själv. Dessa prov analyseras på plats, och svaren går rakt in i en databas, där välutvecklade expertsystem väger samman resultat och ger utlåtande i form av diagnos, prognos, beslutsstöd och goda råd. De allra flesta sjukdomar eller misstankar om sjukdom kan hanteras på detta sätt. Om frågor eller osäkerhet skulle uppstå kan medborgaren tillkalla sin personliga mentor, som är den nya tidens supergeneralist. Mentorn är utvald genom en minutiös matchning med den aktuella medborgaren utifrån personlighet, sjukdom och kommunikationsstil. Mentorn har ersatt i stort sett hela primärvården med läkare, kuratorer, psykologer, sjuksköterskor. Vårdcentraler är ett minne blott! Dessutom har mentorn rollen som arbetsförmedlare, socialarbetare, etc. Vilken utbildning som krävs för att bli personlig mentor får vi inte veta, men yrkesgruppen bör kunna hantera expert­system av olika slag, vara tränade i att hantera mänsklig oro och kunna dosera empati i lagom mängd.
Varje mentor bör klara av kontakten med cirka 50 medborgare. Om den personliga matchningen fungerar ska den enskilde under ett helt liv inte behöva ha mer än tre mentorer. Vid »mismatch« har man möjlighet att byta mentor. ­Eftersom alla medborgare har rätt till egen mentor skulle det i dagsläget be­hövas ca 200 000 mentorer i landet. Men att ha egen mentor är inte bara en rättighet, utan också en skyldighet. De som väljer att avstå straffas med högre avgifter till offentliga tjänster och får 30 procent lägre ersättning i transfereringssystemen. Om man är psykiskt sjuk eller kriminell kan man inte välja bort sin mentor!
Vid behov ska mentorn kunna förmedla kontakt med närsjukhusens akutmottagningar och superspecialister av olika slag, vars verksamhet också är underställd expertsystemen. Den som vågar handla på tvärs mot expertsystemen måste ha mycket goda argument för sin handling!
För att systemet som helhet ska fungera måste alla uppgifter om den enskilde finnas ständigt tillgängliga. Detta kan ställa till en del problem med integritet och sekretess i gammaldags mening, men år 2050 har begreppet personlig integritet fått en ny innebörd: »I det komplexa system som hälsa och funktionsförmåga utgör i väven av samhälle, sjukvårdsproducenter och vanor, är det endast en liten del av informationen som är strikt personlig«, skriver Ekholm. Och vidare tycker han att en dynamisk utveckling av vården är omöjlig om man inte har tämligen fri tillgång till personliga data. Forskningsetiskt godkännande av den typ som är nödvändig inom dagens hypotesprövande forskning kommer att bli onödig. I en värld av oändliga datamängder skapar sambanden sig själva, och ny kunskap kan genereras utan onödiga hypoteser (i dagens vetenskapliga sammanhang brukar detta kallas datafiske).
Om en individ eller grupp av individer väljer att ställa sig utanför hela nätverket av databanker och informationskällor hamnar de i ett hopplöst underläge, i ett utanförskap jämförbart med Amish-­folkets i USA, och kan bara betraktas med löje! Situationen för de utanförståendes barn bör jämställas med barnmisshandel! Här närmar sig rapporten den sanna dystopins höjder, och den går vidare i samma anda när det förmodas att det, trots ett gediget elektroniskt nätverksbyggande, fortfarande år 2050 kommer att kvarstå stora grupper som inte tar till sig hälsotrenderna. En del problem med missbruk av droger och andra onyttigheter kommer också att finnas kvar. På allvar diskuteras därför att introducera det milt stämningshöjande läkemedlet Euforia, som är helt biverkningsfritt.
Och där är vi framme vid Aldous Huxleys »Du sköna nya värld«, i vilken somapillret var garant för systemlydnad och lycka. Samtidigt befinner vi oss mitt i Orwells »1984«, insnärjda i ett nyspråk, där kontroll är frihet och hälsa är en produkt bland andra på marknaden, i en värld där människorna (inte minst de friska) ska screena och scrolla och kolla allt mellan tå och hjässa för att upptäcka varje form av kroppslig och själslig obalans nästan innan den har uppstått: »De rika har egna cellscanners som analyserar hur varje cell i kroppen mår och fungerar.« I en sådan värld har man inte tid för så mycket annat än att begrunda sin riskprofil med utgångspunkt i sitt DNA, sin personlighet, sina levnadsvanor m m. Jag är inte säker på att Socialdepartementet med detta har visat en väg fram till den lyckans utopi som avslutar rapporten. Snarare har man öppnat en genväg till hälsofascismen sådan den gestaltas i Julia Zehs aktuella roman »Corpus delicti«.
Det finns ett tyst antagande i rapporten: Empati och mänsklig lycka uppstår (nästan) av sig själva som en effekt av de tidsvinster som en ökad industrialisering av vården kan tänkas ge. Viss instrumentell träning kan behövas!
Jag tror att det är fel: Empati uppstår i mänskliga möten, och trots den för­föriska omslagsbilden med en leende gammal kvinna omkramad av en empatisk vårdare finns inga verkliga möten gestaltade i texten. Där råder en instrumentell syn på människa, sjukdom och vård, gestaltad med ett instrumentellt språk.
Själv är jag böjd att tro att det kan vara bättre att leva sitt liv, än att drunk­na i riskkalkyler. Amish-folkets starkt begränsade liv med häst och vagn känns fritt jämfört med Socialdepartementets ansiktslösa utopi.

*Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.