Rapporten »Empati och high tech«, skriven av Anders Ekholm, analys­chef på Socialdepartementet, har diskuterats av Christer Petersson i ett inlägg i Läkartidningen 12/2013 (sidorna 604-5). I rapporten beskrivs utmaningarna i framtidens sjukvård och ges, enligt inledningen, en möjlig bild av sjukvården år 2050. Den sjukvård som beskrivs värjer jag mig också instinktivt emot, i synnerhet beskrivningen av hur allmänläkarna ersatts av datorstöd och diffust beskrivna mentorer.
Vi kan välja att fokusera på denna del och lägga mycket energi på att tala om för Anders Ekholm och andra varför vi tror att hans beskrivning är omöjlig, felaktig och oönskad. Alternativt kan vi välja att formulera en önskvärd utveckling, en tydlig vision av i vilken riktning vi som profession vill gå. För att få gehör för detta behöver vi fokusera på frågor som: Vad ger mest nytta i förhållande till givna resurser? Hur bör sjukvården organiseras för att möjliggöra samverkan mellan kommun, primärvård, specialister i öppenvård och slutenvård? Hur klarar vi att ge vård till en allt äldre befolkning samtidigt som vi får räkna med krympande ekonomi? Hur tillvaratas olika vårdprofessioners kompetens bäst? Hur använder vi en allt billigare och tillgängligare teknologi optimalt? Hur definierar och mäter vi kvalitet i vården?
Dessa och många andra frågor måste besvaras. Många aktörer behöver vara med i den processen, såväl olika vårdaktörer/professioner som ekonomer, jurister, teknologer och andra. Denna utveckling behöver utgå från ett gemensamt humanistiskt perspektiv. Våra folkvalda politiker sätter ramarna inom vilka vi har att verka.
Utvecklingen går snabbt, ­beslutsprocesserna i landstingsledningarna allt fortare. Om vi ska kunna påverka måste vi skapa dialog med både dem som fattar beslut och dem som tar fram beslutsunderlag. Vi måste verka såväl nationellt som i respektive landsting. Önskvärt är att vi blir inbjudna till denna dialog. Blir vi inte det får vi bjuda in oss själva.
Allmänläkares djupa medicinska kunskap, breda generalistperspektiv och stora humanism behövs på alla fronter. På nationell nivå, där framtidsanalyser och nationella satsningar tas fram. På landstingsnivå, där ackrediteringsvillkor för vårdvalen processas och beslutas. På vårdcentralen, där prioriteringar måste göras eftersom resurserna aldrig räcker till att göra allt.
Om vi inte är där kommer besluten att fattas ändå. Beslut som blir sämre för våra patienter, för oss och våra medarbetare och för samhället i stort.
Valet är vårt.